LYCKA!!!
Den här eftermidagen har varit både den sämsta och bästa på länge.
Jag hade inte ätit på hela dagen och när jag är hungrig så blir jag så förbannat grinig och sur och irriterad på ingenting! Haha det är lustigt, lider aldrig av pms eller så men om jag blir hungrig då jävlar.... Well, jag kom hem och mina skor jag beställt från HM som dom först skickade ut fel storlek av så jag var tvungen att skicka tillbaka dem. Jag hade fått en lapp idag.
EN LAPP!? SVAGA TYPER ATT INTE KUNNA STÅ UPP FÖR ERA MISSTAG ÖGA MOT ÖGA BUUUU!
Nu är de där jeffla skorna restnoterade och här har jag gått och längtat och längtat som en shopaholic efter de där söta skorna. Tänk er det beskedet som grädden på moset till en kvinna med problem värre än pms.
BAAH och mat fick jag inte förrän åtta på kvällen när mamma kom hem (vi hade inget hemma innan jag kunde ta).
Nåja, nog om det där dåliga! Det fick en tvärvändning när jag låg i sängen och tyckte synd om mig själv, min vän Sajjmon smsade och det stod
"Biljetterna är släppta!"
Hokus-pokus plötsligt stod hela världen i solsken igen! Nu ni, Nu är Jenny fruktansvärt glad igen! Kan ni fatta?! De tre orden var de vackraste någon kunde säga till mig, åh fy, jag ryser, jag har goshud, åh snälla kom och krama mig någon, håll fast mig så jag inte svävar iväg! Hahaha, 30 oktober är det dags igen! Ska se Rise Against live för andra gången! YAAAYYY!!! Den här gången blir det på "hemmaplan" i Stockholm hehe. Sist var vi ju i Hamburg, och det kändes mycket häftigare faktiskt. För då var man lite mer unik haha inte så många svenskar som sett dem live då, men nu är de bara svennar... typ! Haha jaja jag ska inte klaga, längst fram ska jag och lycklig och full med adrenalin kommer jag vara! Åh, inatt kommer jag drömma fina drömmar...
<3
Jag hade inte ätit på hela dagen och när jag är hungrig så blir jag så förbannat grinig och sur och irriterad på ingenting! Haha det är lustigt, lider aldrig av pms eller så men om jag blir hungrig då jävlar.... Well, jag kom hem och mina skor jag beställt från HM som dom först skickade ut fel storlek av så jag var tvungen att skicka tillbaka dem. Jag hade fått en lapp idag.
EN LAPP!? SVAGA TYPER ATT INTE KUNNA STÅ UPP FÖR ERA MISSTAG ÖGA MOT ÖGA BUUUU!
Nu är de där jeffla skorna restnoterade och här har jag gått och längtat och längtat som en shopaholic efter de där söta skorna. Tänk er det beskedet som grädden på moset till en kvinna med problem värre än pms.
BAAH och mat fick jag inte förrän åtta på kvällen när mamma kom hem (vi hade inget hemma innan jag kunde ta).
Nåja, nog om det där dåliga! Det fick en tvärvändning när jag låg i sängen och tyckte synd om mig själv, min vän Sajjmon smsade och det stod
"Biljetterna är släppta!"
Hokus-pokus plötsligt stod hela världen i solsken igen! Nu ni, Nu är Jenny fruktansvärt glad igen! Kan ni fatta?! De tre orden var de vackraste någon kunde säga till mig, åh fy, jag ryser, jag har goshud, åh snälla kom och krama mig någon, håll fast mig så jag inte svävar iväg! Hahaha, 30 oktober är det dags igen! Ska se Rise Against live för andra gången! YAAAYYY!!! Den här gången blir det på "hemmaplan" i Stockholm hehe. Sist var vi ju i Hamburg, och det kändes mycket häftigare faktiskt. För då var man lite mer unik haha inte så många svenskar som sett dem live då, men nu är de bara svennar... typ! Haha jaja jag ska inte klaga, längst fram ska jag och lycklig och full med adrenalin kommer jag vara! Åh, inatt kommer jag drömma fina drömmar...
<3
ey
Haha jag har av misstag blött ner min nya tatuering med varmt saltvatten, hoppas den inte blir förstörd av det.
(ja, jag gråter och det droppade ner på min mage.)
(ja, jag gråter och det droppade ner på min mage.)
bye
All smiles and sunshine, a perfect world on a perfect day
Everything always works out, I have never felt so fucking great
All smiles and sunshine, a perfect world on a perfect day
Everything always works out, I have never felt so great
(Life isn't like this)
Det är väldigt få man kan vara nära utan att säga ett ord.
Det finns nog ingen jag hellre är med när jag bara vill vara
ifred utan att känna mig ensam.
Din värme.
Du är det bästa som någonsin levt i den här världen, Det bästa som hänt mig och min familj. Den bästa vän jag kunnat växa upp med, den bästa brodern men framför allt den bästa hunden. Det finns verkligen ingenting någon kan klaga på vad gäller dig och jag vet att det är fullkomligt onödigt att skriva den här texten men det hjälper mig att lätta på trycket lite. Känns bättre för stunden. Hur klarar man sig nu? I ett stort hus- ett tomt hus. Du var stor, du tog plats, du gick framför fötterna när man hade bråttom du fanns alltid där. HELA TIDEN HAR DU FUNNITS DÄR! 15 år 4 månader och 11 dagar. Det är 9ochenhalv månad mer än vad min lillasyster har funnits här. Du kan inte bara försvinna, hur kan vi låta det ske, varför kan vi inte åldras lika? Varför ska vi få vara mycket äldre när du är så mycket bättre?
Du förstår oss, det såg jag i dina ögon idag. Första gången på lönge fanns en ny glimt där, du såg så lätt i sinnet ut, du stannade, nosade, flåsade på oss pussade på oss och viftade på svansen, jag vet inte vad som är värst, jag tror det är att vi blev tvugna att ta det beslutet. Du ska inte behöva lida din sista tid, vi vill minnas dig som den pigga,glada, friska du var och du vill nog inte heller vänta tills ¨du är så svag att du en dag vaknar och inte kan resa dig. Det vill vi inte vara med om. Det räcker nu, nu innan det är försent då blir det bara jobbigare för oss alla. Det blir bra såhär. Du får vila med din mor,far och ena syster. Tror det finns två katter ni kan leka med där också. En stor fin ek med, det blir fint. Där föddes du, där sover du nog gott, det tror jag.
Om 9 timmar är det dags att säga farväl, det kommer bli det värsta och svåraste och jobbigaste jag gjort.
<3
Everything always works out, I have never felt so fucking great
All smiles and sunshine, a perfect world on a perfect day
Everything always works out, I have never felt so great
(Life isn't like this)
Det är väldigt få man kan vara nära utan att säga ett ord.
Det finns nog ingen jag hellre är med när jag bara vill vara
ifred utan att känna mig ensam.
Din värme.
Du är det bästa som någonsin levt i den här världen, Det bästa som hänt mig och min familj. Den bästa vän jag kunnat växa upp med, den bästa brodern men framför allt den bästa hunden. Det finns verkligen ingenting någon kan klaga på vad gäller dig och jag vet att det är fullkomligt onödigt att skriva den här texten men det hjälper mig att lätta på trycket lite. Känns bättre för stunden. Hur klarar man sig nu? I ett stort hus- ett tomt hus. Du var stor, du tog plats, du gick framför fötterna när man hade bråttom du fanns alltid där. HELA TIDEN HAR DU FUNNITS DÄR! 15 år 4 månader och 11 dagar. Det är 9ochenhalv månad mer än vad min lillasyster har funnits här. Du kan inte bara försvinna, hur kan vi låta det ske, varför kan vi inte åldras lika? Varför ska vi få vara mycket äldre när du är så mycket bättre?
Du förstår oss, det såg jag i dina ögon idag. Första gången på lönge fanns en ny glimt där, du såg så lätt i sinnet ut, du stannade, nosade, flåsade på oss pussade på oss och viftade på svansen, jag vet inte vad som är värst, jag tror det är att vi blev tvugna att ta det beslutet. Du ska inte behöva lida din sista tid, vi vill minnas dig som den pigga,glada, friska du var och du vill nog inte heller vänta tills ¨du är så svag att du en dag vaknar och inte kan resa dig. Det vill vi inte vara med om. Det räcker nu, nu innan det är försent då blir det bara jobbigare för oss alla. Det blir bra såhär. Du får vila med din mor,far och ena syster. Tror det finns två katter ni kan leka med där också. En stor fin ek med, det blir fint. Där föddes du, där sover du nog gott, det tror jag.
Om 9 timmar är det dags att säga farväl, det kommer bli det värsta och svåraste och jobbigaste jag gjort.
<3
första!
Första bilden på Första tatueringen! Bilden är suddig och tattoon blank pga salva och så vidare, men here we go. En grön fyrklöver blev det och nu såhr efteråt inser jag att det var ett mycket bra val, jag kan behöva lite tur nu... Nu är min mage fin! Haha ja, jag gillar den, är helnöjd än så länge. Som sagt, ser bättre ut på riktigt med :)
.
Det sista som lämnar en är ens kärlek och vilja att finnas, men när allting annat är slut, hur länge klarar man sig då?
tigerhjärta
Jag tror jag gick i åttan, möjligtvis i sjuan när jag läste boken Tigerhjärta. Den berörde mig på något sätt, jag vet inte hur för egentligen är boken mest konstigt och egentligen inte ens speciellt bra som bok. Ingen vanlig historia/berättelse man förväntar sig hitta i en bok. Men på något vis satte den igång mina tankar. En fråga boken hela tiden tar upp (av en anledning jag inte förstod eller inte minns) är "Vad är ett tigerhjärta?"
Den frågan har följt med mig många gånger, och ibland vid tillfällen jag minst förväntar mig det så dyker den frågan upp i mitt huvud och i någon millisekund håller jag svaret inom mig sedan flyter det iväg som en dröm när man vaknar och inte kan hålla fast i alla tankar man har, de vill bara springa iväg åt tusen håll som flyende...zebror?
Zebror är randiga, tigrar är randiga.
Under andra världskriget hade Sverige en blå/gul randig tiger som symbol för att vi var tysta. Tigande. Hemlighetsfulla. Höll oss för oss själva utan att blanda oss i vad de andra syslade med för mycket.
Kanske har vi en del av svaret på frågan där?
Vad vet jag. Jag är ju bara en ung tjej ute på landet som låter fantasin spela mig spratt.
Eller?
Den frågan har följt med mig många gånger, och ibland vid tillfällen jag minst förväntar mig det så dyker den frågan upp i mitt huvud och i någon millisekund håller jag svaret inom mig sedan flyter det iväg som en dröm när man vaknar och inte kan hålla fast i alla tankar man har, de vill bara springa iväg åt tusen håll som flyende...zebror?
Zebror är randiga, tigrar är randiga.
Under andra världskriget hade Sverige en blå/gul randig tiger som symbol för att vi var tysta. Tigande. Hemlighetsfulla. Höll oss för oss själva utan att blanda oss i vad de andra syslade med för mycket.
Kanske har vi en del av svaret på frågan där?
Vad vet jag. Jag är ju bara en ung tjej ute på landet som låter fantasin spela mig spratt.
Eller?
.
Oftast är jag väldigt glad och lycklig, men ibland så minns jag, minns att jag faktiskt väldigt troligt är som en tickande bomb. Eller en handgranat som väntar på något som drar ur den där saken och kastar iväg mig-
Och när det väl smäller, ingen vet väl i förväg hur stor skada det blir?
Jag har alltid varit fascinerad av stjärnhimmelen, kanske är det därför jag fick en egen stjärnkarta att alltid bära med mig, när jag vill och när jag inte vill lika väl som när jag behöver och när jag inte behöver?
Ska man skratta eller ska man gråta. Ska jag skratta eller ska jag gråta, vad ska ni göra?
Nej, vi gör ingenting nu. Vi skiter i det, tränger bort det och hoppas att vi inte behöver oroa oss för att behöva ställas inför svåra val, eller händelser utan alternativ. Det kan ta sig i kragen och hänga sig på en galge i en rutten klädkammare.
Vad nere jag kände mig plötsligt. Nåja, det känns snart bättre. Hoppas ingen tog åt sig för mycket av mitt tänkande.
Ni får en bra låt att lyssna på som tröst!
ey
Förvänta dig inget Jenny, när ska du lära dig?
Antingen åker du dit sitter där och ler och klappar händerna, men vi vet alla att jag kommer inte vara nöjd, varför då ta emot något när jag vet att jag inte kommer att kunna vara tacksam fullt ut? Jag hatar svåra val. Antingen tänker jag på mig själv eller så är jag oerhört... raka motsatsen iallafall. Med tanke på att på grund av någon annan stäldes jag inför ett val jag hatar att göra jag kan inte bestämma mig. Det handlar om mig. mig-mig-mig-mig-mig.
Sista tiden har jag varit oerhört nostalgisk av en lustig anledning och förr, när jag var mindre lyssnade jag så mycket på green day och i oktober kommer de och spelar i sverige. Yay!
Nu snurrar det i mitt huvud. Nej, det beror inte bara på överhettad hjärna med många tankar det beror mest troligt på migrän. Uäh, ska nog gå ut en stund. Ursäkta så mycket för dessa lustiga halv deppiga innlägg ikväll, imorgon är jag nog glad igen haha herråå
Voices off; camera
Ibland kan man tro att man känner någon, som sedan visar vara en helt annan. Ibland blir man besviken, men ibland... Mer sällan, men fortfarande, det händer, ibland så blir man possitivt överaskad av den nya sidan personen visar. Ytterligare ibland blir man bara förvirrad, det blev jag.
I det här fallet handlar det om mig själv, jag trodde jag visste vem jag var, att jag hade "lärt känna mig själv" men hade jag det? Kan man lära känna sig själv, kan vara helt säker på hur man reagerar på olika saker? Man ska nog inte räkna med det iallafal. Visserligen gör det inte så mycket nu som sagt, men är så förvånad. Förvånad över att någonting känns. Ja, någon slags känsla är väckt inom mig och hur jag än vrider och vänder så kan jag inte förstå vart den kom ifrån, den borde inte finnas där? Jag är inte helt säker, men jag tror att det är saknad. Är det de så...ja... hur kan jag sakna? Nej, jag begriper det inte. Och jag har så länge tänkt att jag visste det där med "the heart is something you can't control", texten jag kommer att tatuera in som en evig påminelse till mig själv. Allting man ser, hör, läser, känner går att tolka på flera olika sätt, såklart. Men hur ska jag nu tolka att någon o-identifierbar känsla är väckt inom mig? Jag kommer mest troligt bara låta det vara, pressa den ut, utanför mina murar och stänga fönstrerna ett tag, sen kommer det kännas bra igen. Här, här inom mina murar är jag trygg och inte ens kryptonit kan göra mig svag här såvida jag inte tillåter det innanför mina murar. De är byggda av ett material jag vägrar tala om, så tänk inte ens tanken att försöka ta er igenom! Fast... Det är nog inte så svårt som det låter. Det bra är att jag är stark nog att när som helst stänga allting ute! Eller, jag tror det åtminstonde. Som jag nämnde nyss, jag trodde mig känna mig själv men jag hade fel. Nu är jag öppen för förändrar och plötsliga, lustiga upptäckter. Kom bara kom, det gör mig starkare!
Imorgon kommer jag skojja bort det här, men nu har jag skrivit av mig så nu känns mina axlar en svag anning lättare. Tack för mig!
I det här fallet handlar det om mig själv, jag trodde jag visste vem jag var, att jag hade "lärt känna mig själv" men hade jag det? Kan man lära känna sig själv, kan vara helt säker på hur man reagerar på olika saker? Man ska nog inte räkna med det iallafal. Visserligen gör det inte så mycket nu som sagt, men är så förvånad. Förvånad över att någonting känns. Ja, någon slags känsla är väckt inom mig och hur jag än vrider och vänder så kan jag inte förstå vart den kom ifrån, den borde inte finnas där? Jag är inte helt säker, men jag tror att det är saknad. Är det de så...ja... hur kan jag sakna? Nej, jag begriper det inte. Och jag har så länge tänkt att jag visste det där med "the heart is something you can't control", texten jag kommer att tatuera in som en evig påminelse till mig själv. Allting man ser, hör, läser, känner går att tolka på flera olika sätt, såklart. Men hur ska jag nu tolka att någon o-identifierbar känsla är väckt inom mig? Jag kommer mest troligt bara låta det vara, pressa den ut, utanför mina murar och stänga fönstrerna ett tag, sen kommer det kännas bra igen. Här, här inom mina murar är jag trygg och inte ens kryptonit kan göra mig svag här såvida jag inte tillåter det innanför mina murar. De är byggda av ett material jag vägrar tala om, så tänk inte ens tanken att försöka ta er igenom! Fast... Det är nog inte så svårt som det låter. Det bra är att jag är stark nog att när som helst stänga allting ute! Eller, jag tror det åtminstonde. Som jag nämnde nyss, jag trodde mig känna mig själv men jag hade fel. Nu är jag öppen för förändrar och plötsliga, lustiga upptäckter. Kom bara kom, det gör mig starkare!
Imorgon kommer jag skojja bort det här, men nu har jag skrivit av mig så nu känns mina axlar en svag anning lättare. Tack för mig!
Svara på min fråga, snälla?
Jag har tänkt på en grej. En grej om att man säger att man är sig lik som man alltid varit.
Om jag har tid och ork så kommer jag skriva ett mer seriöst innlägg imorgon kväll som handlar om mig, vem jag är nu och vem jag var förr.
Om någon är intresserad av det så svara på en fråga!
För två år sen hade den här bilden omöjligt kunna tas, varför? Nej, det har inte att göra med att jag inte köpt den tröjan, inte kände fotografen eller liknande. Det handlar om mig. (här vill jag göra en glad smiley så ni inte tror att jag är arg eller så haha)
Men svara vad ni tror, varför kunde den bilden omöjligt tagits för två, bara två år sedan?
Om jag har tid och ork så kommer jag skriva ett mer seriöst innlägg imorgon kväll som handlar om mig, vem jag är nu och vem jag var förr.
Om någon är intresserad av det så svara på en fråga!
För två år sen hade den här bilden omöjligt kunna tas, varför? Nej, det har inte att göra med att jag inte köpt den tröjan, inte kände fotografen eller liknande. Det handlar om mig. (här vill jag göra en glad smiley så ni inte tror att jag är arg eller så haha)
Men svara vad ni tror, varför kunde den bilden omöjligt tagits för två, bara två år sedan?
Ett ljus!
Jag sitter här i min soffa där jag alltid sitter när jag är hemma och inte har bättre för mig. Jag tände ett ljus, med chokladdoft, inte för att det spelar någon roll men iallafall. Choklad är på något sätt lugnande, och det jag tänkte skriva om nu kanbehöva det, tror jag. Anledningen till att jag tände ett ljus är för att jag sitter och tänker på livet och döden. Ibland händer saker som inte borde hända, men när det ändå händer så lär det mig att uppskatta det jag har mer.
I tisdags när jag hade varit och gymmat så kom pappa och hämtade mig och vi övningskörde hem, det gick skitbra, körde gammla vägen genom skogen som svänger som en orm slingrar sig fram. Vi mötte bilar på den trånga vägen och vart även omkörd, haha inte mycket att skryta om kanske men det gick så bra och jag var så stolt, lyckades till och med parkera helt rakt på första försöket när jag kom hem! Nåja, lyckan blev inte så lång varig, vi gick in och det kändes direkt att något var fel. Kommer till köket och ser att mamma ser konstig ut och frågar om jag ska äta. "Kommer snart, ska gå enr med jackan och grejjerna bara!" Säger jag. " Nej, Jenny... vänta lite" svarar mamma. "Men jag fryser, kan jag få hämta en tröja iallafall?" "Jenny... vänta lite" sa pappa då. Mamma fick tårar i ögonen och kom fram och kramade mig. Vad händer, varför är de så ledsna? Har de hänt nått i mitt rum, är det därför jag inte får gå ner? Mår Bamse (min hund) dåligt? Är det nått med mamma? Är det nått med mig?
"Mormor ringde förrut..."
Morfar! Säg inte att han är sämre igen, åh snälla!
"Morfars syster... när M. kom hem från jobbet idag så... hon finns inte mer nu."
Det är lugnt med morfar, tack och lov! Nej, men hjälp hur tänker jag? Vänta nu, vem sa du? jag hänger inte med? Hon är väl inte gammal? Tusen frågor och tankar. Jag insåg till slut iallafall att hon hade dött. Bara sådär, hon satt i soffan när hennes man kom hem. Hur reagerar man? Ingen jättenära släkting, men ändå? HUR REAGERAR MAN?! Går det att reagera? Ja,men självklart reagerar man på något sätt. Jag tog upp min väska och sa "Nu tänker jag hämta en tröja." Sen gick jag ner, ställde ifrån mig mina grejjer tog på mig en tröja och kände hur mycket jag faktiskt frös. Sedan gick jag upp och la mat på en tallrik, ställde i micron och tog fram mjölk att dricka under tiden. "Pling" maten var klar och jag satte mig vid bordet bredvid min syster som höll på med läxor, mamma satt på andra sidan bordet mitt emot henne och pappa i satt på golvet och klappade Bamse.
Jag tänkte på henne och kom på att skulle inte hon göra en röntgen av huvudet för ett tag sen?
"Mamma, vem var det nu igen som skulle röntga huvudet för ett tag sen...?"
"Det var hon....*drar efter luft* och de fick provsvaren förra veckan om att allting var bra, ingenting alls var fel!"
"Men hur..."
Min syster kollar upp och säger
"Hur gammal var hon?"
"64"
"Oj, det är inte gammalt, till och med båda hennes föräldrar lever ju fortfarande"
Då brast det. Då började mina tårar att rinna, jag vet inte varför, jag kände inte henne så jätteväl, men när det gick upp för mig att hon lämnade världen före sina föräldrar och sju syskon, då... nej, det blev mycket. Världen är inte rättvis, döden är svår men måste den vara så svår att föräldrarna tvingas överleva sina barn?! En fullt frisk 64 åring plötsligt inte finns mer. Men hennes föräldrar gör. Varför dog hon? Hon var ju frisk? Och inte så gammal? Hon borde fått minst tjugo år till.
Mitt huvud är fullt av frågor och jag tänker mycket på det där. Hur allt plötsligt förändras. Hur blir det nu? Än så länge kommer jag klara mig bra, men släktträffen vi har i maj varje år, hur lycklig kommer den vara i år? Kommer det att bli som en slags minnesfest för henne eller kommer vi övriga i släkten på den sidan kunna vara glada och njuta av livet för det? Det kommer säkert att bli tungt och spänt, men jag tror jag kan hålla tillbaka tårarna, men vill jag det? Vad bevisar det? Att jag är stark eller bara kall? Jag är inte kall, jag kommer sakna att ha alla där, men jag vill att vi andra ska kunna fortsätta att ha roligt. Jag hoppas det verkligen! Hon dog medan hon satt rakt upp och ner i soffan, då borde hon inte ha lidit eller haft ont. Det känns väldigt skönt att veta iallafall.
Jag har tänkt på framtiden, långt framåt. Även om jag såklart hoppas att jag aldrig behöver uppleva när mina föräldrar är gammla och dör så hoppas jag ännu mer att de inte behöver uppleva att jag eller Julia försvinner. Och jag vill inte heller uppleva det.
Men nu räcker det med de här tankarna för idag, jag tänker låta mitt ljusbredvid mig brinna ut och till er som faktiskt orkade läsa det här. Uppskatta allt vad ni har medans ni har det, och sakna inte gammalt allt för mycket, det kommer endå inte tillbaka. Gör det bästa av nuet och uppskatta det!
//Jenny
I tisdags när jag hade varit och gymmat så kom pappa och hämtade mig och vi övningskörde hem, det gick skitbra, körde gammla vägen genom skogen som svänger som en orm slingrar sig fram. Vi mötte bilar på den trånga vägen och vart även omkörd, haha inte mycket att skryta om kanske men det gick så bra och jag var så stolt, lyckades till och med parkera helt rakt på första försöket när jag kom hem! Nåja, lyckan blev inte så lång varig, vi gick in och det kändes direkt att något var fel. Kommer till köket och ser att mamma ser konstig ut och frågar om jag ska äta. "Kommer snart, ska gå enr med jackan och grejjerna bara!" Säger jag. " Nej, Jenny... vänta lite" svarar mamma. "Men jag fryser, kan jag få hämta en tröja iallafall?" "Jenny... vänta lite" sa pappa då. Mamma fick tårar i ögonen och kom fram och kramade mig. Vad händer, varför är de så ledsna? Har de hänt nått i mitt rum, är det därför jag inte får gå ner? Mår Bamse (min hund) dåligt? Är det nått med mamma? Är det nått med mig?
"Mormor ringde förrut..."
Morfar! Säg inte att han är sämre igen, åh snälla!
"Morfars syster... när M. kom hem från jobbet idag så... hon finns inte mer nu."
Det är lugnt med morfar, tack och lov! Nej, men hjälp hur tänker jag? Vänta nu, vem sa du? jag hänger inte med? Hon är väl inte gammal? Tusen frågor och tankar. Jag insåg till slut iallafall att hon hade dött. Bara sådär, hon satt i soffan när hennes man kom hem. Hur reagerar man? Ingen jättenära släkting, men ändå? HUR REAGERAR MAN?! Går det att reagera? Ja,men självklart reagerar man på något sätt. Jag tog upp min väska och sa "Nu tänker jag hämta en tröja." Sen gick jag ner, ställde ifrån mig mina grejjer tog på mig en tröja och kände hur mycket jag faktiskt frös. Sedan gick jag upp och la mat på en tallrik, ställde i micron och tog fram mjölk att dricka under tiden. "Pling" maten var klar och jag satte mig vid bordet bredvid min syster som höll på med läxor, mamma satt på andra sidan bordet mitt emot henne och pappa i satt på golvet och klappade Bamse.
Jag tänkte på henne och kom på att skulle inte hon göra en röntgen av huvudet för ett tag sen?
"Mamma, vem var det nu igen som skulle röntga huvudet för ett tag sen...?"
"Det var hon....*drar efter luft* och de fick provsvaren förra veckan om att allting var bra, ingenting alls var fel!"
"Men hur..."
Min syster kollar upp och säger
"Hur gammal var hon?"
"64"
"Oj, det är inte gammalt, till och med båda hennes föräldrar lever ju fortfarande"
Då brast det. Då började mina tårar att rinna, jag vet inte varför, jag kände inte henne så jätteväl, men när det gick upp för mig att hon lämnade världen före sina föräldrar och sju syskon, då... nej, det blev mycket. Världen är inte rättvis, döden är svår men måste den vara så svår att föräldrarna tvingas överleva sina barn?! En fullt frisk 64 åring plötsligt inte finns mer. Men hennes föräldrar gör. Varför dog hon? Hon var ju frisk? Och inte så gammal? Hon borde fått minst tjugo år till.
Mitt huvud är fullt av frågor och jag tänker mycket på det där. Hur allt plötsligt förändras. Hur blir det nu? Än så länge kommer jag klara mig bra, men släktträffen vi har i maj varje år, hur lycklig kommer den vara i år? Kommer det att bli som en slags minnesfest för henne eller kommer vi övriga i släkten på den sidan kunna vara glada och njuta av livet för det? Det kommer säkert att bli tungt och spänt, men jag tror jag kan hålla tillbaka tårarna, men vill jag det? Vad bevisar det? Att jag är stark eller bara kall? Jag är inte kall, jag kommer sakna att ha alla där, men jag vill att vi andra ska kunna fortsätta att ha roligt. Jag hoppas det verkligen! Hon dog medan hon satt rakt upp och ner i soffan, då borde hon inte ha lidit eller haft ont. Det känns väldigt skönt att veta iallafall.
Jag har tänkt på framtiden, långt framåt. Även om jag såklart hoppas att jag aldrig behöver uppleva när mina föräldrar är gammla och dör så hoppas jag ännu mer att de inte behöver uppleva att jag eller Julia försvinner. Och jag vill inte heller uppleva det.
Men nu räcker det med de här tankarna för idag, jag tänker låta mitt ljusbredvid mig brinna ut och till er som faktiskt orkade läsa det här. Uppskatta allt vad ni har medans ni har det, och sakna inte gammalt allt för mycket, det kommer endå inte tillbaka. Gör det bästa av nuet och uppskatta det!
//Jenny
