15/02 2009
Jag satt här och tänkte att jag måste skriva något. Jag vet precis vad jag måste skriva och borde skriva men har ingen aning om hur jag skulle börja, vilket jag fortfarande inte har, men jag provade olika inledningar bland annat;
"Jag är egoistisk, väldigt egoistisk. Eller är jag kanske bara rädd att förlora något som är mitt?"
Det raderade jag och skrev sedan;
"Är jag egoistisk bara för att jag inte vill dela med mig? Men det vill jag ju, vill inget hellre än dela med av min glädje!"
Raderade och vart irriterad, tänkte att nu skiter jag i det, får blogga en annan gång. Struntade som tänkt i att skriva och lyssnade på musiken igen. Tim McIlraths röst sjöng just då "I'm so sick of all these people but i'm scared to be alone" från låten Voices off camera, och där har jag min inledning. Nu kan jag börja skriva!
"I'm so sick of all those people, but i'm scared to be alone" Den meningen beskriver just nu exakt vad jag vill ha sagt med min text ikväll. Det är såhär, Rise Against kommer troligen till Sverige och spelar i sommar på WAY OUT WEST i augusti, Göteborg. Först blev jag riktigt pirrigt glad i hela magen men sedan, självklart, så tänkte jag efter. Jag vill inte att hela världen ska veta om dem, jag vill inte ha folk omkring mig som säger "fan va bra dom är!" utan att veta vad de pratar om, för jaaaa. De ÄR bra. Riktigt jävla bra och otroligt grymma på det de gör, och det är nästan så jag själv skäms över att lyssna på dem för jag förstår inte heller exakt vad alla deras otroligt bra låtar handlar om, det kan jag stå för. Men musiken är ingenting jag ger mig in i att diskutera med vem som helst. Nu vet jag en som kommer känna sig träffad och det är bra för den personen är bra och, när jag vill prata musik så vill jag bara snacka det med någon som förstår sig på det och vad som är bra.
Jag menar, nästan vad som helst som har en melodi kan låta "bra" men en del saker är bara för simpla, enkla och i längden betydelselösa. Det är först när man lyssnar djupare, hör texterna, ser meningar och förstår att det handlar om så mycket mer än något som i första intrycket "låter bra" som man kan säga att man verkligen gillar det man hör, hur ska du kunna stå för någonting du inte ens vet har en mening? Stå för det man gillar ska man göra.Den mesta musiken i allmänhet har säkert meningar och betydelser, men också alldeles för många fans som lyssnar och sjunger med utan den blekaste aning om det och då har inte banden lyckats med det de vill. Visst, de når fram till en publik men säger vad? Inget publiken hör iallafall.
Det är det jag är rädd för kommer hända om Rise Against kommer hit. Folk som är på festivalen för andra bands skull kommer se dem "bara för att de är ju ändå redan där" och hoppa med och leva sig in lite för att sedan berätta för hela världen hur bra de är och hipvips så har de fått mängder av fans som inte har en anning om vad de lyssnar på. En del kommer säkert upptäcka vad de hör och verkligen fastna för det, men många kommer troligtvis prata på om dem ett tag och så småningom glömma bort varför. Sedan, är de kända, kommersiella och kommer säkert bli stämplade av några som anser sig vara bättre än andra och folk kommer säga att det är fjortismusik, och om det skulle hända då försvinner jag. En del saker säger man symboliskt... Tänk på det och berätta för mig vad ni tror jag menar!
MEN DET JAG ÄR RÄDD FÖR ÄR ATT FÖRLORA KÄNSLAN AV ATT KÄNNA MIG UNIK SOM VET NÅGOT SOM ÄR BRA. JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ FOLK OCH VILL HELST AV ALLT STÄNGA IN MIG I MIG SJÄLV OCH HANDPLOCKA UT BRA MÄNNISKOR SOM KAN FÅ LÄRA KÄNNA MIG OCH VI KAN LEVA LYCKLIGA I VÅR EGEN LILLA VÄRLD OCH GÖRA SÅNT MAN BARA DRÖMMER OM UTAN HINDER OCH TRÅKIGA REGLER SOM STOPPAR OSS.
Jag menade inte det där, förlåt. (Kan jag inte ens stå för vad jag skriver?) Okej, jag menade det inte exakt sådär som jag skrev det men jag menar att jaaa, jag är trött på alla dessa människor som bara lever, tar, ger, finns, försvinner, kommer, glömmer, gömmer, hatar, gillar, hissar, dissar och ja, bara finns till. Har alla glömt att leva? Att verkligen njuta av nuet, ta åt sig lite på djupare nivåer än det yttre som oftast syns? Knyta några riktigt hållbara band inom sig? Vad mitt svammel just nu har att göra med att Rise Against kanske kommer till sverige i sommar, det kan jag faktiskt inte svara helt på, men läs igen och tänktänktänk kanske skriver jag om något helt annat? Läs mellan raderna.
Som Tony Irving skulle ha sagt "Men". Det var att jag läste att Rise har planer på Sverige som drog igång mina tankar på världen och folk igen. En del kanske tänker nu "Men hallå, du berättar ju själv för hela världen om dem?!" men det är inte det som är poängen i den här texten, om ingen förstår det jag skriver, det gör inget jag kommer inte hata er för det. Jag räknar faktiskt inte med att någon kommer att förstå exakt hur jag menar, med tanke på att jag inte förklarar det speciellt bra och hoppar över många delar, men nu har jag fått det sagt och lättat på hjärtat lite.
Upptäckte under tiden jag skrev att jag har en stor dos dold ilska någonstans här inom mig? Kanske borde plocka fram den och skriva av mig oftare. Det var skönt.
Här är låten "Voices off camera", lyssna på den, läs texten och dela sedan gärna med er om vad den säger till er, om den säger något. Till mig säger den oerhört mycket, jag kan se personliga betydelser och större betydelser. Skulle jag försöka förklara allt vad den låten berättar för mig och om mig så skulle jag kunna skriva något som liknar en bibel i storlek. Men lyssna och tänk, vad säger den Till er? Vad säger den Om mig? Vad säger den Till mig? Vad säger den Om världen?
"Jag är egoistisk, väldigt egoistisk. Eller är jag kanske bara rädd att förlora något som är mitt?"
Det raderade jag och skrev sedan;
"Är jag egoistisk bara för att jag inte vill dela med mig? Men det vill jag ju, vill inget hellre än dela med av min glädje!"
Raderade och vart irriterad, tänkte att nu skiter jag i det, får blogga en annan gång. Struntade som tänkt i att skriva och lyssnade på musiken igen. Tim McIlraths röst sjöng just då "I'm so sick of all these people but i'm scared to be alone" från låten Voices off camera, och där har jag min inledning. Nu kan jag börja skriva!
"I'm so sick of all those people, but i'm scared to be alone" Den meningen beskriver just nu exakt vad jag vill ha sagt med min text ikväll. Det är såhär, Rise Against kommer troligen till Sverige och spelar i sommar på WAY OUT WEST i augusti, Göteborg. Först blev jag riktigt pirrigt glad i hela magen men sedan, självklart, så tänkte jag efter. Jag vill inte att hela världen ska veta om dem, jag vill inte ha folk omkring mig som säger "fan va bra dom är!" utan att veta vad de pratar om, för jaaaa. De ÄR bra. Riktigt jävla bra och otroligt grymma på det de gör, och det är nästan så jag själv skäms över att lyssna på dem för jag förstår inte heller exakt vad alla deras otroligt bra låtar handlar om, det kan jag stå för. Men musiken är ingenting jag ger mig in i att diskutera med vem som helst. Nu vet jag en som kommer känna sig träffad och det är bra för den personen är bra och, när jag vill prata musik så vill jag bara snacka det med någon som förstår sig på det och vad som är bra.
Jag menar, nästan vad som helst som har en melodi kan låta "bra" men en del saker är bara för simpla, enkla och i längden betydelselösa. Det är först när man lyssnar djupare, hör texterna, ser meningar och förstår att det handlar om så mycket mer än något som i första intrycket "låter bra" som man kan säga att man verkligen gillar det man hör, hur ska du kunna stå för någonting du inte ens vet har en mening? Stå för det man gillar ska man göra.Den mesta musiken i allmänhet har säkert meningar och betydelser, men också alldeles för många fans som lyssnar och sjunger med utan den blekaste aning om det och då har inte banden lyckats med det de vill. Visst, de når fram till en publik men säger vad? Inget publiken hör iallafall.
Det är det jag är rädd för kommer hända om Rise Against kommer hit. Folk som är på festivalen för andra bands skull kommer se dem "bara för att de är ju ändå redan där" och hoppa med och leva sig in lite för att sedan berätta för hela världen hur bra de är och hipvips så har de fått mängder av fans som inte har en anning om vad de lyssnar på. En del kommer säkert upptäcka vad de hör och verkligen fastna för det, men många kommer troligtvis prata på om dem ett tag och så småningom glömma bort varför. Sedan, är de kända, kommersiella och kommer säkert bli stämplade av några som anser sig vara bättre än andra och folk kommer säga att det är fjortismusik, och om det skulle hända då försvinner jag. En del saker säger man symboliskt... Tänk på det och berätta för mig vad ni tror jag menar!
MEN DET JAG ÄR RÄDD FÖR ÄR ATT FÖRLORA KÄNSLAN AV ATT KÄNNA MIG UNIK SOM VET NÅGOT SOM ÄR BRA. JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ FOLK OCH VILL HELST AV ALLT STÄNGA IN MIG I MIG SJÄLV OCH HANDPLOCKA UT BRA MÄNNISKOR SOM KAN FÅ LÄRA KÄNNA MIG OCH VI KAN LEVA LYCKLIGA I VÅR EGEN LILLA VÄRLD OCH GÖRA SÅNT MAN BARA DRÖMMER OM UTAN HINDER OCH TRÅKIGA REGLER SOM STOPPAR OSS.
Jag menade inte det där, förlåt. (Kan jag inte ens stå för vad jag skriver?) Okej, jag menade det inte exakt sådär som jag skrev det men jag menar att jaaa, jag är trött på alla dessa människor som bara lever, tar, ger, finns, försvinner, kommer, glömmer, gömmer, hatar, gillar, hissar, dissar och ja, bara finns till. Har alla glömt att leva? Att verkligen njuta av nuet, ta åt sig lite på djupare nivåer än det yttre som oftast syns? Knyta några riktigt hållbara band inom sig? Vad mitt svammel just nu har att göra med att Rise Against kanske kommer till sverige i sommar, det kan jag faktiskt inte svara helt på, men läs igen och tänktänktänk kanske skriver jag om något helt annat? Läs mellan raderna.
Som Tony Irving skulle ha sagt "Men". Det var att jag läste att Rise har planer på Sverige som drog igång mina tankar på världen och folk igen. En del kanske tänker nu "Men hallå, du berättar ju själv för hela världen om dem?!" men det är inte det som är poängen i den här texten, om ingen förstår det jag skriver, det gör inget jag kommer inte hata er för det. Jag räknar faktiskt inte med att någon kommer att förstå exakt hur jag menar, med tanke på att jag inte förklarar det speciellt bra och hoppar över många delar, men nu har jag fått det sagt och lättat på hjärtat lite.
Upptäckte under tiden jag skrev att jag har en stor dos dold ilska någonstans här inom mig? Kanske borde plocka fram den och skriva av mig oftare. Det var skönt.
Här är låten "Voices off camera", lyssna på den, läs texten och dela sedan gärna med er om vad den säger till er, om den säger något. Till mig säger den oerhört mycket, jag kan se personliga betydelser och större betydelser. Skulle jag försöka förklara allt vad den låten berättar för mig och om mig så skulle jag kunna skriva något som liknar en bibel i storlek. Men lyssna och tänk, vad säger den Till er? Vad säger den Om mig? Vad säger den Till mig? Vad säger den Om världen?
Kommentarer
Trackback
