Jeen ♠

Jag tror inte jag lunde ha valt ett bättre tillfälle att läsa den boken. Jag tror inte författaren hade kunnat sätta ett bättre namn på den historien heller. Twilight är ett starkt utryck och för mig betyder det nu så mycket mer än "bara" en bra bok, för plötsligt tror jag att jag närmar mig ett ställe, ett tillfälle i livet, som jag kan koppla till det utrycket, skymningen. Det är som om jag plötsligt skymtar ett mörker och solen är på väg att gå ner, men jag är inte säker, kanske är den påväg upp? Det är skymning och solen lysser inte starkt, utan ganska svagt. Plötlsigt har jag förstått att även den mest perfekta dag kommer att gå mot ett slut och natten kommer alltid att komma efter skymningen. Du vet aldrig om den kommer bli kall och stormig eller bara lugn och avkopplande, oavsett vad så blir den mörk såhär års.
Jag har alltid tänkt, sett och beundrat något, vill inte säga vad, som jag tycker är vackert. Och vackert räcker inte till som ord för att beskriva det jag ser, en sorts kärlek. Självklart, när man tänker så inser man, är inte allt som är fruktansvärt vackert väldigt ömtåligt? Är det inte så? Hur mycket tål det egentligen och vad krävs för att återskapa det om det skulle falla isär och tappa en del av sin glans under nattens gång. Jag vill inte tänka på det för jag trodde inte ett slut för det vackra någonsin skulle komma, men saker händer och jag vaknar upp (sover man under dagen? kanske är det en gryning jag skymtar?).
Jag har förr drömt sanndrömmar, och drömmar som gått att tyda och koppla till saker som faktiskt händer sedan, och jag har drömt att jag träffat och lärt känna människor långt innan jag var medveten om deras existens.
Senaste nätterna, månaden kanske mer har jag haft många lustiga drömmar. Konstiga, skrämande, lyckliga, hoppfulla, vardagliga- ja drömmar i alla slag. Men det de hade gemensamt var att en speciell person var med i dem alla på ett eller annat sett. Men han var alltid där i drömarna och jag minns dem så tydligt, vad betyder det att man drömmer om en och samma person under en lång tid och varje natt? En dag i helgen tänkte jag, kanske är jag för inne i boken (Bella i twilight drömmer om Edward varje natt) men sedan insåg jag att mina drömmar började långt innan jag började läsa.
Jag kom just på att kanske jag fokuserar på fel ställe, kanske är det inte att han återvänder i varje dröm som jag ska fokusera på? Kanske är det vad som faktiskt händer i drömmen, hur vardagligt det än verkar, jag ska fokusera på? Om jag då tyder mina drömmar rätt, själv, så är jag deffinitivt i en skymningstid, ett gränsland, solen står lågt och månen är påväg upp. Oavsett hur det går misstänker jag att det här året kommer vara natt. Stormig, mörk och molnig eller lugn, stjärnklar och med fullmåne. Saker händer under natten som inte existerar i fantasin under dagtid

Det här är kanske inte vad någon väntar sig att läsa av mig, om någon ens läser. Men det var vad jag behövde skriva och det är vad jag skrev. När jag skriver tänker jag inte alltid, utan låter mest fingrarna och händerna styra sig själva av undermedvetna impulser från mitt huvud och hjärta, utan att jag är direkt medveten om vad jag säger förrän jag är klar. Jag är konstig. Kalla mig gärna det om det känns bra för jag vet det redan så kommer inte ta illa upp.

Kom ihåg, ta vara på det som finns just nu, det bra. Och har ni inget bra just nu, kom ihåg att morgondagen alltid kommer, oavsett hur lång natten känns. Då har ni iallafall hoppet, och hoppet är bland det viktigaste som finns i livet.
//Jenny D.C

När jag var liten bodde jag långt ute på landet och vintrarna var sagolika med meterdjup snö, en sådan vinter för många år sedan åkte jag skidor på vår tomt. Jag var lite klumpig och plötsligt åkte jag ner i ett dike. Där satt jag sedan fast och kunde inte ta mig upp, jag blev både rädd och ledsen men plötsligt stod pappa där och lyfte upp mig. Jag kollade då på honom och sa "Tack pappa, du är min hjälte!"


Men vad är egentligen en hjälte? Jag har många tankar kring det och skrev förra veckan en uppsatts om just det ämnet i skolan. Tyvärr vågar jag inte ladda upp det här på bloggen än, just för att jag inte är säker på om jag verkligen skrev som jag tyckte. Jag ändrade mig hela tiden och kunde inte bestämma mig för en sak. Men jag kan berätta om hur jag tyckte när jag var liten, vem som var den största och bästa hjälten då, för det var nämligen min pappa. En snäll snubbe som alltid räddade mig när jag hamnade i knipa.

För att fatta mig kort om vad jag tycker en hjälte är så kan jag nog säga att det är en osjälvisk person som gör allt för någon/några andra. Eller iallafall "allt" som betyder något för den som den gör det för.

Jag kommer nog återkomma till det här ämnet jag vet bättre vad jag ska skriva haha.

När jag var liten bodde jag långt ute på landet och vintrarna var sagolika med meterdjup snö, en sådan vinter för många år sedan åkte jag skidor på vår tomt. Jag var lite klumpig och plötsligt åkte jag ner i ett dike. Där satt jag sedan fast och kunde inte ta mig upp, jag blev både rädd och ledsen men plötsligt stod pappa där och lyfte upp mig. Jag kollade då på honom och sa "Tack pappa, du är min hjälte!"


Men vad är egentligen en hjälte? Jag har många tankar kring det och skrev förra veckan en uppsatts om just det ämnet i skolan. Tyvärr vågar jag inte ladda upp det här på bloggen än, just för att jag inte är säker på om jag verkligen skrev som jag tyckte. Jag ändrade mig hela tiden och kunde inte bestämma mig för en sak. Men jag kan berätta om hur jag tyckte när jag var liten, vem som var den största och bästa hjälten då, för det var nämligen min pappa. En snäll snubbe som alltid räddade mig när jag hamnade i knipa.

För att fatta mig kort om vad jag tycker en hjälte är så kan jag nog säga att det är en osjälvisk person som gör allt för någon/några andra. Eller iallafall "allt" som betyder något för den som den gör det för.

Jag kommer nog återkomma till det här ämnet jag vet bättre vad jag ska skriva haha.

Jag har ett halsband i silver med min månadsten i ett hjärta, det fick jag när jag döptes och jag älskar det fortfarande.

En morgon när jag satt på bussen in till skolan tänkte jag på hur grå världen lätt blir om dagarna. Busschauffören släckte lamporna och jag kände mig tacksam för att han tillät oss att se ut genom fönstrerna som finns på bussarna. När lamporna är tända tidigt, tidigt på morgonen, redan innan det börjat gryna så känns det ganska onödigt att det finns fönster på bussarna. Vi kan lika gärna åka i lådor. Men när han väl släcker så kan man luta sig tillbaka, slappna av och se skogarna, husen och samhällen utanför och låta fantasin spinga iväg och ge vardagen lite mera färg. Det är väldigt lätt hänt att drömma sig bort, jag gör det varje morgon.
Imorse var lamporna tända men jag lutade pannan mot den kalla rutan och koncentrerade mig på snötäckta ängen vi just åkte förbi. Ett inte allt för tjockt lager med snö täckte nästan hela världen där ute.
Ängen tog slut och en skog började.
Det var en slutning uppåt, ser ut som om skogen går rakt upp i himmelen, och jag lovar er att jag såg en stor silvervit enhörning med vingar stå där bland träden med en blick som berättade hur besviken den var på mänskligheten och allt det grå.

Jag menar det jag säger nu, Tack för det blåaktiga ljuset som kommer av en fallande måne efter en lång natt, tidigt om morgonen innan gryningen visar sina första spår i den silvriga, glimrande nyfallna snön.

Jag satt här och tänkte att jag måste skriva något. Jag vet precis vad jag måste skriva och borde skriva men har ingen aning om hur jag skulle börja, vilket jag fortfarande inte har, men jag provade olika inledningar bland annat;
"Jag är egoistisk, väldigt egoistisk. Eller är jag kanske bara rädd att förlora något som är mitt?"
Det raderade jag och skrev sedan;
"Är jag egoistisk bara för att jag inte vill dela med mig? Men det vill jag ju, vill inget hellre än dela med av min glädje!"
Raderade och vart irriterad, tänkte att nu skiter jag i det, får blogga en annan gång. Struntade som tänkt i att skriva och lyssnade på musiken igen. Tim McIlraths röst sjöng just då "I'm so sick of all these people but i'm scared to be alone" från låten Voices off camera, och där har jag min inledning. Nu kan jag börja skriva!


"I'm so sick of all those people, but i'm scared to be alone" Den meningen beskriver just nu exakt vad jag vill ha sagt med min text ikväll. Det är såhär, Rise Against kommer troligen till Sverige och spelar i sommar på WAY OUT WEST i augusti, Göteborg. Först blev jag riktigt pirrigt glad i hela magen men sedan, självklart, så tänkte jag efter. Jag vill inte att hela världen ska veta om dem, jag vill inte ha folk omkring mig som säger "fan va bra dom är!" utan att veta vad de pratar om, för jaaaa. De ÄR bra. Riktigt jävla bra och otroligt grymma på det de gör, och det är nästan så jag själv skäms över att lyssna på dem för jag förstår inte heller exakt vad alla deras otroligt bra låtar handlar om, det kan jag stå för. Men musiken är ingenting jag ger mig in i att diskutera med vem som helst. Nu vet jag en som kommer känna sig träffad och det är bra för den personen är bra och, när jag vill prata musik så vill jag bara snacka det med någon som förstår sig på det och vad som är bra.
Jag menar, nästan vad som helst som har en melodi kan låta "bra" men en del saker är bara för simpla, enkla och i längden betydelselösa. Det är först när man lyssnar djupare, hör texterna, ser meningar och förstår att det handlar om så mycket mer än något som i första intrycket "låter bra" som man kan säga att man verkligen gillar det man hör, hur ska du kunna stå för någonting du inte ens vet har en mening? Stå för det man gillar ska man göra.Den mesta musiken i allmänhet har säkert meningar och betydelser, men också alldeles för många fans som lyssnar och sjunger med utan den blekaste aning om det och då har inte banden lyckats med det de vill. Visst, de når fram till en publik men säger vad? Inget publiken hör iallafall.

Det är det jag är rädd för kommer hända om Rise Against kommer hit. Folk som är på festivalen för andra bands skull kommer se dem "bara för att de är ju ändå redan där" och hoppa med och leva sig in lite för att sedan berätta för hela världen hur bra de är och hipvips så har de fått mängder av fans som inte har en anning om vad de lyssnar på. En del kommer säkert upptäcka vad de hör och verkligen fastna för det, men många kommer troligtvis prata på om dem ett tag och så småningom glömma bort varför. Sedan, är de kända, kommersiella och kommer säkert bli stämplade av några som anser sig vara bättre än andra och folk kommer säga att det är fjortismusik, och om det skulle hända då försvinner jag. En del saker säger man symboliskt... Tänk på det och berätta för mig vad ni tror jag menar!
MEN DET JAG ÄR RÄDD FÖR ÄR ATT FÖRLORA KÄNSLAN AV ATT KÄNNA MIG UNIK SOM VET NÅGOT SOM ÄR BRA. JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ FOLK OCH VILL HELST AV ALLT STÄNGA IN MIG I MIG SJÄLV OCH HANDPLOCKA UT BRA MÄNNISKOR SOM KAN FÅ LÄRA KÄNNA MIG OCH VI KAN LEVA LYCKLIGA I VÅR EGEN LILLA VÄRLD OCH GÖRA SÅNT MAN BARA DRÖMMER OM UTAN HINDER OCH TRÅKIGA REGLER SOM STOPPAR OSS.
Jag menade inte det där, förlåt. (Kan jag inte ens stå för vad jag skriver?) Okej, jag menade det inte exakt sådär som jag skrev det men jag menar att jaaa, jag är trött på alla dessa människor som bara lever, tar, ger, finns, försvinner, kommer, glömmer, gömmer, hatar, gillar, hissar, dissar och ja, bara finns till. Har alla glömt att leva? Att verkligen njuta av nuet, ta åt sig lite på djupare nivåer än det yttre som oftast syns? Knyta några riktigt hållbara band inom sig? Vad mitt svammel just nu har att göra med att Rise Against kanske kommer till sverige i sommar, det kan jag faktiskt inte svara helt på, men läs igen och tänktänktänk kanske skriver jag om något helt annat? Läs mellan raderna.
Som Tony Irving skulle ha sagt "Men". Det var att jag läste att Rise har planer på Sverige som drog igång mina tankar på världen och folk igen. En del kanske tänker nu "Men hallå, du berättar ju själv för hela världen om dem?!" men det är inte det som är poängen i den här texten, om ingen förstår det jag skriver, det gör inget jag kommer inte hata er för det. Jag räknar faktiskt inte med att någon kommer att förstå exakt hur jag menar, med tanke på att jag inte förklarar det speciellt bra och hoppar över många delar, men nu har jag fått det sagt och lättat på hjärtat lite.
Upptäckte under tiden jag skrev att jag har en stor dos dold ilska någonstans här inom mig? Kanske borde plocka fram den och skriva av mig oftare. Det var skönt.

Här är låten "Voices off camera", lyssna på den, läs texten och dela sedan gärna med er om vad den säger till er, om den säger något. Till mig säger den oerhört mycket, jag kan se personliga betydelser och större betydelser. Skulle jag försöka förklara allt vad den låten berättar för mig och om mig så skulle jag kunna skriva något som liknar en bibel i storlek. Men lyssna och tänk, vad säger den Till er? Vad säger den Om mig? Vad säger den Till mig? Vad säger den Om världen?