6/02 2009
Jag har ett halsband i silver med min månadsten i ett hjärta, det fick jag när jag döptes och jag älskar det fortfarande.
En morgon när jag satt på bussen in till skolan tänkte jag på hur grå världen lätt blir om dagarna. Busschauffören släckte lamporna och jag kände mig tacksam för att han tillät oss att se ut genom fönstrerna som finns på bussarna. När lamporna är tända tidigt, tidigt på morgonen, redan innan det börjat gryna så känns det ganska onödigt att det finns fönster på bussarna. Vi kan lika gärna åka i lådor. Men när han väl släcker så kan man luta sig tillbaka, slappna av och se skogarna, husen och samhällen utanför och låta fantasin spinga iväg och ge vardagen lite mera färg. Det är väldigt lätt hänt att drömma sig bort, jag gör det varje morgon.
Imorse var lamporna tända men jag lutade pannan mot den kalla rutan och koncentrerade mig på snötäckta ängen vi just åkte förbi. Ett inte allt för tjockt lager med snö täckte nästan hela världen där ute.
Ängen tog slut och en skog började.
Det var en slutning uppåt, ser ut som om skogen går rakt upp i himmelen, och jag lovar er att jag såg en stor silvervit enhörning med vingar stå där bland träden med en blick som berättade hur besviken den var på mänskligheten och allt det grå.
Jag menar det jag säger nu, Tack för det blåaktiga ljuset som kommer av en fallande måne efter en lång natt, tidigt om morgonen innan gryningen visar sina första spår i den silvriga, glimrande nyfallna snön.
En morgon när jag satt på bussen in till skolan tänkte jag på hur grå världen lätt blir om dagarna. Busschauffören släckte lamporna och jag kände mig tacksam för att han tillät oss att se ut genom fönstrerna som finns på bussarna. När lamporna är tända tidigt, tidigt på morgonen, redan innan det börjat gryna så känns det ganska onödigt att det finns fönster på bussarna. Vi kan lika gärna åka i lådor. Men när han väl släcker så kan man luta sig tillbaka, slappna av och se skogarna, husen och samhällen utanför och låta fantasin spinga iväg och ge vardagen lite mera färg. Det är väldigt lätt hänt att drömma sig bort, jag gör det varje morgon.
Imorse var lamporna tända men jag lutade pannan mot den kalla rutan och koncentrerade mig på snötäckta ängen vi just åkte förbi. Ett inte allt för tjockt lager med snö täckte nästan hela världen där ute.
Ängen tog slut och en skog började.
Det var en slutning uppåt, ser ut som om skogen går rakt upp i himmelen, och jag lovar er att jag såg en stor silvervit enhörning med vingar stå där bland träden med en blick som berättade hur besviken den var på mänskligheten och allt det grå.
Jag menar det jag säger nu, Tack för det blåaktiga ljuset som kommer av en fallande måne efter en lång natt, tidigt om morgonen innan gryningen visar sina första spår i den silvriga, glimrande nyfallna snön.
Kommentarer
Trackback
