Ett ljus!
Jag sitter här i min soffa där jag alltid sitter när jag är hemma och inte har bättre för mig. Jag tände ett ljus, med chokladdoft, inte för att det spelar någon roll men iallafall. Choklad är på något sätt lugnande, och det jag tänkte skriva om nu kanbehöva det, tror jag. Anledningen till att jag tände ett ljus är för att jag sitter och tänker på livet och döden. Ibland händer saker som inte borde hända, men när det ändå händer så lär det mig att uppskatta det jag har mer.
I tisdags när jag hade varit och gymmat så kom pappa och hämtade mig och vi övningskörde hem, det gick skitbra, körde gammla vägen genom skogen som svänger som en orm slingrar sig fram. Vi mötte bilar på den trånga vägen och vart även omkörd, haha inte mycket att skryta om kanske men det gick så bra och jag var så stolt, lyckades till och med parkera helt rakt på första försöket när jag kom hem! Nåja, lyckan blev inte så lång varig, vi gick in och det kändes direkt att något var fel. Kommer till köket och ser att mamma ser konstig ut och frågar om jag ska äta. "Kommer snart, ska gå enr med jackan och grejjerna bara!" Säger jag. " Nej, Jenny... vänta lite" svarar mamma. "Men jag fryser, kan jag få hämta en tröja iallafall?" "Jenny... vänta lite" sa pappa då. Mamma fick tårar i ögonen och kom fram och kramade mig. Vad händer, varför är de så ledsna? Har de hänt nått i mitt rum, är det därför jag inte får gå ner? Mår Bamse (min hund) dåligt? Är det nått med mamma? Är det nått med mig?
"Mormor ringde förrut..."
Morfar! Säg inte att han är sämre igen, åh snälla!
"Morfars syster... när M. kom hem från jobbet idag så... hon finns inte mer nu."
Det är lugnt med morfar, tack och lov! Nej, men hjälp hur tänker jag? Vänta nu, vem sa du? jag hänger inte med? Hon är väl inte gammal? Tusen frågor och tankar. Jag insåg till slut iallafall att hon hade dött. Bara sådär, hon satt i soffan när hennes man kom hem. Hur reagerar man? Ingen jättenära släkting, men ändå? HUR REAGERAR MAN?! Går det att reagera? Ja,men självklart reagerar man på något sätt. Jag tog upp min väska och sa "Nu tänker jag hämta en tröja." Sen gick jag ner, ställde ifrån mig mina grejjer tog på mig en tröja och kände hur mycket jag faktiskt frös. Sedan gick jag upp och la mat på en tallrik, ställde i micron och tog fram mjölk att dricka under tiden. "Pling" maten var klar och jag satte mig vid bordet bredvid min syster som höll på med läxor, mamma satt på andra sidan bordet mitt emot henne och pappa i satt på golvet och klappade Bamse.
Jag tänkte på henne och kom på att skulle inte hon göra en röntgen av huvudet för ett tag sen?
"Mamma, vem var det nu igen som skulle röntga huvudet för ett tag sen...?"
"Det var hon....*drar efter luft* och de fick provsvaren förra veckan om att allting var bra, ingenting alls var fel!"
"Men hur..."
Min syster kollar upp och säger
"Hur gammal var hon?"
"64"
"Oj, det är inte gammalt, till och med båda hennes föräldrar lever ju fortfarande"
Då brast det. Då började mina tårar att rinna, jag vet inte varför, jag kände inte henne så jätteväl, men när det gick upp för mig att hon lämnade världen före sina föräldrar och sju syskon, då... nej, det blev mycket. Världen är inte rättvis, döden är svår men måste den vara så svår att föräldrarna tvingas överleva sina barn?! En fullt frisk 64 åring plötsligt inte finns mer. Men hennes föräldrar gör. Varför dog hon? Hon var ju frisk? Och inte så gammal? Hon borde fått minst tjugo år till.
Mitt huvud är fullt av frågor och jag tänker mycket på det där. Hur allt plötsligt förändras. Hur blir det nu? Än så länge kommer jag klara mig bra, men släktträffen vi har i maj varje år, hur lycklig kommer den vara i år? Kommer det att bli som en slags minnesfest för henne eller kommer vi övriga i släkten på den sidan kunna vara glada och njuta av livet för det? Det kommer säkert att bli tungt och spänt, men jag tror jag kan hålla tillbaka tårarna, men vill jag det? Vad bevisar det? Att jag är stark eller bara kall? Jag är inte kall, jag kommer sakna att ha alla där, men jag vill att vi andra ska kunna fortsätta att ha roligt. Jag hoppas det verkligen! Hon dog medan hon satt rakt upp och ner i soffan, då borde hon inte ha lidit eller haft ont. Det känns väldigt skönt att veta iallafall.
Jag har tänkt på framtiden, långt framåt. Även om jag såklart hoppas att jag aldrig behöver uppleva när mina föräldrar är gammla och dör så hoppas jag ännu mer att de inte behöver uppleva att jag eller Julia försvinner. Och jag vill inte heller uppleva det.
Men nu räcker det med de här tankarna för idag, jag tänker låta mitt ljusbredvid mig brinna ut och till er som faktiskt orkade läsa det här. Uppskatta allt vad ni har medans ni har det, och sakna inte gammalt allt för mycket, det kommer endå inte tillbaka. Gör det bästa av nuet och uppskatta det!
//Jenny
I tisdags när jag hade varit och gymmat så kom pappa och hämtade mig och vi övningskörde hem, det gick skitbra, körde gammla vägen genom skogen som svänger som en orm slingrar sig fram. Vi mötte bilar på den trånga vägen och vart även omkörd, haha inte mycket att skryta om kanske men det gick så bra och jag var så stolt, lyckades till och med parkera helt rakt på första försöket när jag kom hem! Nåja, lyckan blev inte så lång varig, vi gick in och det kändes direkt att något var fel. Kommer till köket och ser att mamma ser konstig ut och frågar om jag ska äta. "Kommer snart, ska gå enr med jackan och grejjerna bara!" Säger jag. " Nej, Jenny... vänta lite" svarar mamma. "Men jag fryser, kan jag få hämta en tröja iallafall?" "Jenny... vänta lite" sa pappa då. Mamma fick tårar i ögonen och kom fram och kramade mig. Vad händer, varför är de så ledsna? Har de hänt nått i mitt rum, är det därför jag inte får gå ner? Mår Bamse (min hund) dåligt? Är det nått med mamma? Är det nått med mig?
"Mormor ringde förrut..."
Morfar! Säg inte att han är sämre igen, åh snälla!
"Morfars syster... när M. kom hem från jobbet idag så... hon finns inte mer nu."
Det är lugnt med morfar, tack och lov! Nej, men hjälp hur tänker jag? Vänta nu, vem sa du? jag hänger inte med? Hon är väl inte gammal? Tusen frågor och tankar. Jag insåg till slut iallafall att hon hade dött. Bara sådär, hon satt i soffan när hennes man kom hem. Hur reagerar man? Ingen jättenära släkting, men ändå? HUR REAGERAR MAN?! Går det att reagera? Ja,men självklart reagerar man på något sätt. Jag tog upp min väska och sa "Nu tänker jag hämta en tröja." Sen gick jag ner, ställde ifrån mig mina grejjer tog på mig en tröja och kände hur mycket jag faktiskt frös. Sedan gick jag upp och la mat på en tallrik, ställde i micron och tog fram mjölk att dricka under tiden. "Pling" maten var klar och jag satte mig vid bordet bredvid min syster som höll på med läxor, mamma satt på andra sidan bordet mitt emot henne och pappa i satt på golvet och klappade Bamse.
Jag tänkte på henne och kom på att skulle inte hon göra en röntgen av huvudet för ett tag sen?
"Mamma, vem var det nu igen som skulle röntga huvudet för ett tag sen...?"
"Det var hon....*drar efter luft* och de fick provsvaren förra veckan om att allting var bra, ingenting alls var fel!"
"Men hur..."
Min syster kollar upp och säger
"Hur gammal var hon?"
"64"
"Oj, det är inte gammalt, till och med båda hennes föräldrar lever ju fortfarande"
Då brast det. Då började mina tårar att rinna, jag vet inte varför, jag kände inte henne så jätteväl, men när det gick upp för mig att hon lämnade världen före sina föräldrar och sju syskon, då... nej, det blev mycket. Världen är inte rättvis, döden är svår men måste den vara så svår att föräldrarna tvingas överleva sina barn?! En fullt frisk 64 åring plötsligt inte finns mer. Men hennes föräldrar gör. Varför dog hon? Hon var ju frisk? Och inte så gammal? Hon borde fått minst tjugo år till.
Mitt huvud är fullt av frågor och jag tänker mycket på det där. Hur allt plötsligt förändras. Hur blir det nu? Än så länge kommer jag klara mig bra, men släktträffen vi har i maj varje år, hur lycklig kommer den vara i år? Kommer det att bli som en slags minnesfest för henne eller kommer vi övriga i släkten på den sidan kunna vara glada och njuta av livet för det? Det kommer säkert att bli tungt och spänt, men jag tror jag kan hålla tillbaka tårarna, men vill jag det? Vad bevisar det? Att jag är stark eller bara kall? Jag är inte kall, jag kommer sakna att ha alla där, men jag vill att vi andra ska kunna fortsätta att ha roligt. Jag hoppas det verkligen! Hon dog medan hon satt rakt upp och ner i soffan, då borde hon inte ha lidit eller haft ont. Det känns väldigt skönt att veta iallafall.
Jag har tänkt på framtiden, långt framåt. Även om jag såklart hoppas att jag aldrig behöver uppleva när mina föräldrar är gammla och dör så hoppas jag ännu mer att de inte behöver uppleva att jag eller Julia försvinner. Och jag vill inte heller uppleva det.
Men nu räcker det med de här tankarna för idag, jag tänker låta mitt ljusbredvid mig brinna ut och till er som faktiskt orkade läsa det här. Uppskatta allt vad ni har medans ni har det, och sakna inte gammalt allt för mycket, det kommer endå inte tillbaka. Gör det bästa av nuet och uppskatta det!
//Jenny
Kommentarer
Trackback
