Voices off; camera
Ibland kan man tro att man känner någon, som sedan visar vara en helt annan. Ibland blir man besviken, men ibland... Mer sällan, men fortfarande, det händer, ibland så blir man possitivt överaskad av den nya sidan personen visar. Ytterligare ibland blir man bara förvirrad, det blev jag.
I det här fallet handlar det om mig själv, jag trodde jag visste vem jag var, att jag hade "lärt känna mig själv" men hade jag det? Kan man lära känna sig själv, kan vara helt säker på hur man reagerar på olika saker? Man ska nog inte räkna med det iallafal. Visserligen gör det inte så mycket nu som sagt, men är så förvånad. Förvånad över att någonting känns. Ja, någon slags känsla är väckt inom mig och hur jag än vrider och vänder så kan jag inte förstå vart den kom ifrån, den borde inte finnas där? Jag är inte helt säker, men jag tror att det är saknad. Är det de så...ja... hur kan jag sakna? Nej, jag begriper det inte. Och jag har så länge tänkt att jag visste det där med "the heart is something you can't control", texten jag kommer att tatuera in som en evig påminelse till mig själv. Allting man ser, hör, läser, känner går att tolka på flera olika sätt, såklart. Men hur ska jag nu tolka att någon o-identifierbar känsla är väckt inom mig? Jag kommer mest troligt bara låta det vara, pressa den ut, utanför mina murar och stänga fönstrerna ett tag, sen kommer det kännas bra igen. Här, här inom mina murar är jag trygg och inte ens kryptonit kan göra mig svag här såvida jag inte tillåter det innanför mina murar. De är byggda av ett material jag vägrar tala om, så tänk inte ens tanken att försöka ta er igenom! Fast... Det är nog inte så svårt som det låter. Det bra är att jag är stark nog att när som helst stänga allting ute! Eller, jag tror det åtminstonde. Som jag nämnde nyss, jag trodde mig känna mig själv men jag hade fel. Nu är jag öppen för förändrar och plötsliga, lustiga upptäckter. Kom bara kom, det gör mig starkare!
Imorgon kommer jag skojja bort det här, men nu har jag skrivit av mig så nu känns mina axlar en svag anning lättare. Tack för mig!
I det här fallet handlar det om mig själv, jag trodde jag visste vem jag var, att jag hade "lärt känna mig själv" men hade jag det? Kan man lära känna sig själv, kan vara helt säker på hur man reagerar på olika saker? Man ska nog inte räkna med det iallafal. Visserligen gör det inte så mycket nu som sagt, men är så förvånad. Förvånad över att någonting känns. Ja, någon slags känsla är väckt inom mig och hur jag än vrider och vänder så kan jag inte förstå vart den kom ifrån, den borde inte finnas där? Jag är inte helt säker, men jag tror att det är saknad. Är det de så...ja... hur kan jag sakna? Nej, jag begriper det inte. Och jag har så länge tänkt att jag visste det där med "the heart is something you can't control", texten jag kommer att tatuera in som en evig påminelse till mig själv. Allting man ser, hör, läser, känner går att tolka på flera olika sätt, såklart. Men hur ska jag nu tolka att någon o-identifierbar känsla är väckt inom mig? Jag kommer mest troligt bara låta det vara, pressa den ut, utanför mina murar och stänga fönstrerna ett tag, sen kommer det kännas bra igen. Här, här inom mina murar är jag trygg och inte ens kryptonit kan göra mig svag här såvida jag inte tillåter det innanför mina murar. De är byggda av ett material jag vägrar tala om, så tänk inte ens tanken att försöka ta er igenom! Fast... Det är nog inte så svårt som det låter. Det bra är att jag är stark nog att när som helst stänga allting ute! Eller, jag tror det åtminstonde. Som jag nämnde nyss, jag trodde mig känna mig själv men jag hade fel. Nu är jag öppen för förändrar och plötsliga, lustiga upptäckter. Kom bara kom, det gör mig starkare!
Imorgon kommer jag skojja bort det här, men nu har jag skrivit av mig så nu känns mina axlar en svag anning lättare. Tack för mig!
Kommentarer
Postat av: Anonym
vaddå för känsla?
Ska vi gå ut och gå en stund? :DxD
Trackback
