Jeen ♠

Och idag var det en stor dag! Min lillasyster konfirmerade sig. Oj, det känns som igår det avr jag som satt där i kyrkan och drabbades av en omöjlig-att-stoppa-skrattattack. Jag kom ihåg det så väl idag, där satt vi, knallröda och med sammanbitna läppar för att inte skratta högt mitt i hela grejjen. Och efter att alla gått runt i kyrkan och titat på vad vi gjort och prästen säger i högtalarna; "Dags att slita er från era älsklingar!" lite lagom genant sådär, liten och oskyldig som jag kände mig, eller ja, något sådant... I vanliga fall tycker jag inte om att tänka tillbaka på saker men nu sista tiden har jag bara mått bra av det! Plockat fram härliga minnen och suttit för mig själv och skrattat, haha härligt. Undrar varför egentligen? NU:et kanske är för tråkigt... Fast lite kul har jag ju? Nåja, hur ku lvi än har i skolan så går det inte på långa vägar jämnföra med hemkunskapen i nian, de slår allt!
Haha en annan tanke som slagit mig är att om jag någon gång i framtiden får barn som växer upp på landet, aldrig i hela mitt liv att jag tänker låta dem åka med 15 åriga galna killar som kör epatraktor i 90 km/h haha lyssna på hur illa det låter egentligen? Men det kändes inte farligt då, inte ens läskigt, jag menar han hade ju faktiskt väldigt bra kontroll över "bilen" och var väl rätt mogen för åldern. Eller?
Jag vill faktiskt påstå att dagens 14/15 åringar är mindre mogna än 14/15åringar var för sisådär tre fyra år sedan! Hehehehe. Nej kanske är det inte så, men det är så svårt att tänka mig min lillasyster som stor. Hon ska vara liten! Hon ska inte växa ifatt mig! Jag konfirmerades igår ju, sluta, jag vägrar, jag vill inte växa upp mera! JAG STANNAR. STOPP!


Skojjar bara lite nu, jag tar det som, en vuxen. Nästa år tar jag studenten då blir de fest! Om mindre än en månad fyller jag arton, då blir det fest! Om två år fyller jag 20, då blir det fest! om tre år tar Julia studenten, då blir det fest!
Och jag hatar att prata om framtiden på det där sättet. Man ska aldrig, aldrig, aldrig ta något för givet! Då blir besvikelser alldeles för stora att ta om något skulle gå snett.

Mycket har hänt på tre år, jag minns hur jag tänkte att ja, något finns nog där uppe som hjälper till att styra. Så tänkte jag när jag konfirmerade mig och när jag bad... ja, jag minns fortfarande vad det var jag bad om, varför och för vem. Jag börjar tänka på att jag var väldigt osjälvisk, men här stannar jag min nostalgitripp annars går den snart överstyr och tappar det glada och halkar in på andra spår...STOPP! bra. Nåja, mycket händer på tre år och numera vågar jag nästan inte kalla mig kristen. Jag kallar mig bara mig, jag har mitt samvete jag rättar mig efter, jag tror på övernaturliga "väsen" och det många av er kallar "spöken". Ja, jag har bevis nog att själv tro på det jag gör. Jag tänker, om det jag vet finns och har den makt jag vet att det har, inte en chans att det finns en allsmäktig gud. Om han finns så jobbar han deffinitivt inte ensam.

Här kommer en oredigerad mer vardaglig bild på mig och Julia från tidigare idag! Finklädda och allt. Ja, ni ser rätt jag har en prickig klänning(!) på mig och hon har en vit! Tro det eller ej, men än så länge är jag några centimeter längre än henne, men snart växer hon nog ifatt haha, vad händer? Nåja, bästa lyckoönskningar till dig syster!<3