Jeen ♠

Du stirrar fascinerat
Det är så oändligt
Så mäktigt
Fångar din uppmärksamhet så lätt, med hjälp av en spegelbild

Det växer sig störe, slänger sig lätt mot klipporna
Högre och högre går de
De tar dig med storm
Nästan lite skrämmande att se det
Så mäktigt
Så vackert
Så förtrållande

Det är farligt, livsfarligt, om man inte vet hur man ska göra
Och även då är det fortfarande farligt
Du får lära dig
Att visa respekt

Att det ibland kan vara så lugnt
För att i nästa stund enormt och kraftfullt

Jag har egentligen inga bra ord att beskriva det med
Havet,
Det oändliga, omöjliga havet
Där jag så gärna skulle vara.



Jag kände mig en anning poetisk nu, bäst jag är elak och bryter stämningen nu så ingen förväntar sig något mer i den stilen nu va. Nej istället tänker jag berätta vad jag hade tänkt berätta med det här innlägget haha innan jag började lyssna på en låt som fick mig att tänka på havet. Det som stör mig så fruktansvärt mycket nu om dagarna är att den senaste minnesluckan jag har inte beror på alkohol eller någonting annat logiskt som möjligtvis skulle kunna orsaka något sådant. Nej, det här är inte lätt. Det är inte svårt heller, för jag är duktig, jätteduktig på att bygga murar och låsa dörrar och blunda och ljuga för mig själv. Men jag suger på att ljuga för andra. På mina axlar har jag två små änlgar, en ond och en god som viskar i mina öron vad jag borde göra och säga och tänka men nu är de båda två otroligt nog helt tysta. När inte ens sitt samvete har ett svar vad ska man göra då? Ska man fortsätta ignora och leta efter tecken? Jag stannar till. Har så länge gått den här balansgången, det finns nog ingen med så bra balans som jag uppe på den muren mellan trygghet och handlöst fallande. Nej här går jag bra. Med hakan i vädret och ingen annan kan komma hit nu.