Jeen ♠

Jag har goda nyheter till er alla som känner för lite allmänbildning en fredagförmiddag såhär och till er som har spotify.
Martin Luther Kings tal  "I have a dream!" finns på spotify!

Jag sitter här och inser att det är nu tredje gången idag jag skriver här. Måste nästan vara rekord? Nåja, ingenting att fundera på egentligen eftersom det nästintill bara är jag som läser det iallafall, hihi. Jag och Th var jätteduktiga på gymmet och jag känner att imorgon kommer jag ha ordentligt med träningsvärk i magen, ryggen och säkert någon mer stans... Jag har också insett att ha spotify, då är det nästan  bara att välja och vraka med musik att lyssna på, då sitter man plötlsigt där och "jahopp nu då?" Så jag efterlyser någon som kan ge mig lite tips på bra musik jag kan lyssna på tillfällen som det här när jag har tråkigt?
Ikväll råkade det bli en liten dos med Gyllene Tider, men självklart finns inte den låten som sitter i mitt huvud. "Hej!" heter den och är sådär lagom glad, trevlig och somrig.

Jaja, jag ska snart gå och lägga mig antar jag, det är skola imorgon. Blir nog ett ganska intressant samtal med mentorn angående betyg. Hm... God natt och önskar mig själv lycka till!

Jag sitter här i min soffa där jag alltid sitter när jag är hemma och inte har bättre för mig. Jag tände ett ljus, med chokladdoft, inte för att det spelar någon roll men iallafall. Choklad är på något sätt lugnande, och det jag tänkte skriva om nu kanbehöva det, tror jag. Anledningen till att jag tände ett ljus är för att jag sitter och tänker på livet och döden. Ibland händer saker som inte borde hända, men när det ändå händer så lär det mig att uppskatta det jag har mer.

I tisdags när jag hade varit och gymmat så kom pappa och hämtade mig och vi övningskörde hem, det gick skitbra, körde gammla vägen genom skogen som svänger som en orm slingrar sig fram. Vi mötte bilar på den trånga vägen och vart även omkörd, haha inte mycket att skryta om kanske men det gick så bra och jag var så stolt, lyckades till och med parkera helt rakt på första försöket när jag kom hem! Nåja, lyckan blev inte så lång varig, vi gick in och det kändes direkt att något var fel. Kommer till köket och ser att mamma ser konstig ut och frågar om jag ska äta. "Kommer snart, ska gå enr med jackan och grejjerna bara!" Säger jag. " Nej, Jenny... vänta lite" svarar mamma. "Men jag fryser, kan jag få hämta en tröja iallafall?" "Jenny... vänta lite" sa pappa då. Mamma fick tårar i ögonen och kom fram och kramade mig. Vad händer, varför är de så ledsna? Har de hänt nått i mitt rum, är det därför jag inte får gå ner? Mår Bamse (min hund) dåligt? Är det nått med mamma? Är det nått med mig?
"Mormor ringde förrut..."
Morfar! Säg inte att han är sämre igen, åh snälla!
"Morfars syster... när M. kom hem från jobbet idag så... hon finns inte mer nu."
Det är lugnt med morfar, tack och lov! Nej, men hjälp hur tänker jag? Vänta nu, vem sa du? jag hänger inte med? Hon är väl inte gammal? Tusen frågor och tankar. Jag insåg till slut iallafall att hon hade dött. Bara sådär, hon satt i soffan när hennes man kom hem. Hur reagerar man? Ingen jättenära släkting, men ändå? HUR REAGERAR MAN?! Går det att reagera? Ja,men självklart reagerar man på något sätt. Jag tog upp min väska och sa "Nu tänker jag hämta en tröja." Sen gick jag ner, ställde ifrån mig mina grejjer tog på mig en tröja och kände hur mycket jag faktiskt frös. Sedan gick jag upp och la mat på en tallrik, ställde i micron och tog fram mjölk att dricka under tiden. "Pling" maten var klar och jag satte mig vid bordet bredvid min syster som höll på med läxor, mamma satt på andra sidan bordet mitt emot henne och pappa i satt på golvet och klappade Bamse.
Jag tänkte på henne och kom på att skulle inte hon göra en röntgen av huvudet för ett tag sen?
"Mamma, vem var det nu igen som skulle röntga huvudet för ett tag sen...?"
"Det var hon....*drar efter luft* och de fick provsvaren förra veckan om att allting var bra, ingenting alls var fel!"
"Men hur..."
Min syster kollar upp och säger
"Hur gammal var hon?"
"64"
"Oj, det är inte gammalt, till och med båda hennes föräldrar lever ju fortfarande"
Då brast det. Då började mina tårar att rinna, jag vet inte varför, jag kände inte henne så jätteväl, men när det gick upp för mig att hon lämnade världen före sina föräldrar och sju syskon, då... nej, det blev mycket. Världen är inte rättvis, döden är svår men måste den vara så svår att föräldrarna tvingas överleva sina barn?! En fullt frisk 64 åring plötsligt inte finns mer. Men hennes föräldrar gör. Varför dog hon? Hon var ju frisk? Och inte så gammal? Hon borde fått minst tjugo år till.
Mitt huvud är fullt av frågor och jag tänker mycket på det där. Hur allt plötsligt förändras. Hur blir det nu? Än så länge kommer jag klara mig bra, men släktträffen vi har i maj varje år, hur lycklig kommer den vara i år? Kommer det att bli som en slags minnesfest för henne eller kommer vi övriga i släkten på den sidan kunna vara glada och njuta av livet för det? Det kommer säkert att bli tungt och spänt, men jag tror jag kan hålla tillbaka tårarna, men vill jag det? Vad bevisar det? Att jag är stark eller bara kall? Jag är inte kall, jag kommer sakna att ha alla där, men jag vill att vi andra ska kunna fortsätta att ha roligt. Jag hoppas det verkligen! Hon dog medan hon satt rakt upp och ner i soffan, då borde hon inte ha lidit eller haft ont. Det känns väldigt skönt att veta iallafall.


Jag har tänkt på framtiden, långt framåt. Även om jag såklart hoppas att jag aldrig behöver uppleva när mina föräldrar är gammla och dör så hoppas jag ännu mer att de inte behöver uppleva att jag eller Julia försvinner. Och jag vill inte heller uppleva det.
Men nu räcker det med de här tankarna för idag, jag tänker låta mitt ljusbredvid mig brinna ut och till er som faktiskt orkade läsa det här. Uppskatta allt vad ni har medans ni har det, och sakna inte gammalt allt för mycket, det kommer endå inte tillbaka. Gör det bästa av nuet och uppskatta det!

//Jenny

Ibland önskar jag att jag kunde vara lite mer normal. Och när jag säger normal menar jag tillexempel om man går runt och fryser och känner sig hängig så får man feber och så är det inget mer med det, man kanske tar en ipreen och tycker lite synd om sig själv. Men så är det inte för mig, nej jag kan gå runt och frysa och vara jättetrött och så visar det sig att jag har 36.3 i temp.. Undertemp alltså. Hopp, hur går det till? Tack för den, nu får jag gå runt och frysa och vara trött och undra. Nej, världens onödigaste blogg innlägg skulle jag tro att det här blev men kände att om någon kan ge mig råd om hur man tinar upp ordentligt så vore jag tacksam hihi puss

Nu tar vi det bokstavligen talat, dagens musik. Musik som jag lyssnar på idag, och inte sådär generellt sett musik som "världen" lyssnar på "idag" det är så tråkigt. Nej, här ska ni få höra! Jag var jättesugen på att dra igång våran gammla LPspelare och lyssna på lite gammal bra musik som Freestyle, Gyllene tider, saga.... ja, vad vi nu har där ute. Jag går ner för trappen och säger åt min syster att om hon vill se på tv får hon gå upp för nu ska jag lyssna på musik i stereon, men då ni, DÅ! Då ropar min far och säger att gummisnodden som driver skivan (eller hur det nu var) gick av häromdagen... Jag började nästan gråta! Nästan, jag var jätteinställd på att få lyssna och nu måste jag sitta här som alla andra av dagens ungdomar och lyssna på spotify. Ja, jag erkänner, spotify har återigen räddat mig! Det var som en pusselbit jag inte visste att jag saknade förrän jag hittade den, de där programmet alltså, haha.

Nåja, här kommer lite youtube klipp med lite bra musik jag kände för att dela med mig av idag!

Idag har jag varit duktig och tränat på gym med Therese. Ja, för er som inte vet det så har även jag muskler som gömmer sig lite överallt på kroppen på mig. Mmh, imorgon hoppas jag på träningsvärk, jag tycker det känns väldigt onödigt när man tränar utan att känna något sen, då känns det så... onödigt? Ja, onödigt för utan träningsverken så tänker jag att jag tränade för lite så det inte gav något, trots att jag var helt slut där, haha.
   Nåja, just nu sitter jag och lyssnar på Evert Taube, haha skyll på Mr. Thåström att jag lyssnat på "konstig" musik sista dagarna. Inte mitt fel att han gjort två grymma covers på gammla visklassiker som jag blev nyfiken på och kände för att kolla upp. Bellman får beröm och lite applåder, Taube... jo, han var duktig men inte riktigt lika intressant, åtminstonde inte enligt mina åsikter.
   Haha, jag gjorde ett kort avbrott nu för att springa iväg och börja fylla upp badkaret med vatten (nej med cola! klart man har vatten i ett badkar...) och medan jag avr i badrummet hoppar mamma in och ber mig noppa hennes ögonbryn, gick galant! Hon fick lite ont bara, och det fick jag med! Oj, vad gammal jag känner mig men medan jag noppade så stod jag frammåtlutad och när jag skulle resa upp mig igen då sa min rygg nej minsann! SKrek gjorde den åt mig, wäääää trodde jag skulle få ryggskott men som tur var hade jag inte ont längre tredje gången jag försökte rätta upp ryggen. Tack och lov, jag är rätt ung trots allt!

Nu ska jag göra som alla bloggdrottningar gör, en fruktsmoothie! Får se vad jag annvänder till den men hallon lär det åtminstonde bli. Kan skriva sen och för att vara lite "blogg-tuff" kan jag även lägga upp en bild på den så den som ser blir suktad eller inspirerad att göra en egen nyttig sak hihi. Vilken musik passar bäst till ett avslappnande bad föresten? Blir nog något roligt 80tal idag... Orkar inte flytta in högtalarna till badrummet så kan bara annvända en liten sketen cdspelare som jag fick i present när jag fyllde 5 år! Det är snart 13 år sedan... Oj, lite gammal börjar jag visst bli iallafall!

Nu vart Jenny ledsen i ögat, vi tröstar oss med en låt om en gubbe & kärring som påminelse om att vi blir alla äldre så småningom. Åtminstonde utseendemässigt! 
//Er UNGA PIGGA FRISKA (hosthost) Jenny 

Detta var nyheter!
ARIEL OCH JASMINE ÄR LITE LESBISKA.
Mmmh!
Hahaha humorn är på top idag, allt är roligt.

"Kära Kissie och Blondingbella! Jag undrar om det vore möjligt för er att sluta blogga på dagtid, min vän Sara får oerhört svårt att koncentrera sig på det hon ska göra när hon ser att ni skrivit. När hon läser är hon glad och helt okontaktbar. Stör mitt arbete! Tack på förhand, Jen"

Haha nej men hoppas erat undermedvetna hör mina böner och låter mig och Sara jobba ifred med våran flashiga musikvideo nu!

Puss

Nu har jag tillbringat lite tid med att flytta över vissa av mina gamla innlägg till den här bloggen. Vill ni läsa fler av de gamla så oroa er inte, min gammla blogg JeenDC.blogspot.com kommer jag inte att ta bort och vem vet jag kanske till och med någon gång byter tillbaka dit. Men nu har jag tänkt mig att annvända den här bloggen istället, haha ge mig gärna kommentarer om vad jag kan göra för att göra den bättre (snyggare).

Iallafall.
I fredags gjorde jag inget, vart väldigt trött så var hemma och såg på Let's Dance med familjen sen gick jag och la mig och somnade väldigt fort, haha tur de med tanke på att jag är förkyld och skulle upp och träna tidigt igår. Dumt att träna när man är sjuk? Ja, men Therese trodde jag var "lat" när jag sa att jag inte kunde träna pga förkylning i torsdags... Jag hatar att bli kallad falska saker så därför drog jag mig upp tidigt igår och åkte iväg och tränade innan jag for hem duschade och fixade mig för att åka till ett ställe jag aldrig vart på med Sara, Hampus och Joel. Det var mysigt, vi såg på film och var ute och gick och sådär.
Sov hos Sara inatt och imorse skulle jag ta en buss in till stan för att äta middag och fira Morfar som fyllde år (grattis!) men kom det någon buss? Nej, inte i tid. Fick ta den efter och bli lite sen istället men det gick bra endå.

En himmla massa mat och fika och tårta och efterrätt. Pff, ibland tror jag att mormor försöka göda upp oss så vi kan bli julskinka ett vackert år! Nej, nu skojjade jag, kom på det precis nu, haha. Idiot. Jag ska nog snart gå och lägga mig så att jag blir frisk och orkar gå till skolan imorgon... Och dansen. Hm, hur dåligt på en skala 1-10 är det att gymma när man är genomförkyld? (Rösta högt så Therese tror på mig på tisdag om jag säger att jag är sjuk, hon tycker säkert att jag bara är larvig, hihi jag vet att hon aldrig läser vad jag skriver men om hon gör det så ta inte illa upp av det här, jag tänker ju på dig hihi puss eller något)

Något sånt här brukar väl vanliga blogginnlägg se ut, va? Mm, men jag är inte vanlig så sådana här innlägg kommer heller inte bli allt för vanliga i min blogg, bara så att eventuella nya läsare är förberedda!

Tack för mig, Puss!

Jag satt och surfade runt på nätet som vanligt, när jag fastnade för en video. En video med små barn som gick på catwalken, fixade, uppkläda och med perfekta leenden på deras läppar. Min första tanke var att de är så söta och jag funderade på hur de kan se så perfekta ut när de är så små, runt 5-7 år. Och framför allt, hur kom de på att de ville vara med i sådana tävlingar? Ja, jag började med andra ord tänka efter lite. Var det vad de själva ville? Jag såg en till video.
De små barnen fick spraytaning (sprayade över hela kroppen med brun-utan-sol) och sminkades som dockor, stajlade och fixade, hade de inte perfekta tänder så gjorde det inget, det går att klistra på löständer som dessutom är helt vita och ser väldigt äkta ut. Barnen sitter där i timmar väldigt få av dem ser glada ut, inte ens förväntansfulla. Om det är deras eget val så borde de väl se fram emot det? Att visa upp sig i vackra kläder, liknande prinsessklänningar man köper till dockor? Kanske de inte hade räknat med allt som ligger bakom "perfektheten" och kanske de inte tycker att det är så roligt att vinna nya bilar till föräldrarna, och pengarna, jag tror inte att alla barnen får göra vad de vill med pengarna de vinner. Nej, det kommer säkert gå till träning för nästa uppvisning.
Jag tycker att barn ska få vara barn, de ska baka kakor av lera i sandlådan, leka med bilar, klättra i träd, gunga och ja, bara vara barn och njuta av livet! Om föräldrarna trots det insisterar på att deras barn ska gå på catwalken så kan det väl få vara för att visa upp tåliga kläder de kan ha i alla väder? Kläder som är praktiska, inte blir så smutsiga, är hållbara och gjorda för barn, det skulle i alla fall vara en bra sak att se. En till sak Jag inte tycker om är att de ska få tjocka kakor av smink i hela ansiktet, de är redan så vackra och perfekta, varför få dem se ut som dockor? Det är så onödigt, vad har de att dölja? När de är så små har de knappast finnar eller liknande. Mycket smink förstör huden, täpper till porerna vilket så småningom alltid leder till olika hudproblem för de flesta. Tjockt lager smink, mängder brun utan sol, håret blir tuperat, lockat, plattat och dränkt i spray... Hur kommer de se ut när de blivit äldre? Undrar om föräldrarna fortfarande är stolta över sina barn då.

Angående videon jag länkade överst i det här inlägget, det är en låt med en betydelse, lyssna på den. De flesta jag spelar den för säger något i stil med att den är dålig, den suger, värdelös och så vidare. Men på något sätt, när jag lyssnar på den börjar jag alltid att tänka. Tänka på hur är världen, hur är du, hur är jag? Det finns många som nog kan känna igen sig åtminstonde lite grann i texten.
"The world is just illusion, trying to change you"
Hur sant är inte det? Lyssna på den och ta åt er, var er själva istället. Det kommer man mycket längre på än om man försöker förändras. Förändras för att passa in i en ständigt förändrande värld och i ett ständigt ändrande mode.

Jag har alltså blandade åsikter, men framför allt och sammanfattat, en del barn tycker säkert att det är roligt att få känna sig fin i underbara klänningar, men allt smink och fix... Det är så fel, så fel.
Här kommer några videor med barnmodellandet... Skapa er egen åsikt, jag är diskustionsbar!

Kolla den här först.

http://www.youtube.com/watch?v=k71rG0o02BM

Jag tror inte jag lunde ha valt ett bättre tillfälle att läsa den boken. Jag tror inte författaren hade kunnat sätta ett bättre namn på den historien heller. Twilight är ett starkt utryck och för mig betyder det nu så mycket mer än "bara" en bra bok, för plötsligt tror jag att jag närmar mig ett ställe, ett tillfälle i livet, som jag kan koppla till det utrycket, skymningen. Det är som om jag plötsligt skymtar ett mörker och solen är på väg att gå ner, men jag är inte säker, kanske är den påväg upp? Det är skymning och solen lysser inte starkt, utan ganska svagt. Plötlsigt har jag förstått att även den mest perfekta dag kommer att gå mot ett slut och natten kommer alltid att komma efter skymningen. Du vet aldrig om den kommer bli kall och stormig eller bara lugn och avkopplande, oavsett vad så blir den mörk såhär års.
Jag har alltid tänkt, sett och beundrat något, vill inte säga vad, som jag tycker är vackert. Och vackert räcker inte till som ord för att beskriva det jag ser, en sorts kärlek. Självklart, när man tänker så inser man, är inte allt som är fruktansvärt vackert väldigt ömtåligt? Är det inte så? Hur mycket tål det egentligen och vad krävs för att återskapa det om det skulle falla isär och tappa en del av sin glans under nattens gång. Jag vill inte tänka på det för jag trodde inte ett slut för det vackra någonsin skulle komma, men saker händer och jag vaknar upp (sover man under dagen? kanske är det en gryning jag skymtar?).
Jag har förr drömt sanndrömmar, och drömmar som gått att tyda och koppla till saker som faktiskt händer sedan, och jag har drömt att jag träffat och lärt känna människor långt innan jag var medveten om deras existens.
Senaste nätterna, månaden kanske mer har jag haft många lustiga drömmar. Konstiga, skrämande, lyckliga, hoppfulla, vardagliga- ja drömmar i alla slag. Men det de hade gemensamt var att en speciell person var med i dem alla på ett eller annat sett. Men han var alltid där i drömarna och jag minns dem så tydligt, vad betyder det att man drömmer om en och samma person under en lång tid och varje natt? En dag i helgen tänkte jag, kanske är jag för inne i boken (Bella i twilight drömmer om Edward varje natt) men sedan insåg jag att mina drömmar började långt innan jag började läsa.
Jag kom just på att kanske jag fokuserar på fel ställe, kanske är det inte att han återvänder i varje dröm som jag ska fokusera på? Kanske är det vad som faktiskt händer i drömmen, hur vardagligt det än verkar, jag ska fokusera på? Om jag då tyder mina drömmar rätt, själv, så är jag deffinitivt i en skymningstid, ett gränsland, solen står lågt och månen är påväg upp. Oavsett hur det går misstänker jag att det här året kommer vara natt. Stormig, mörk och molnig eller lugn, stjärnklar och med fullmåne. Saker händer under natten som inte existerar i fantasin under dagtid

Det här är kanske inte vad någon väntar sig att läsa av mig, om någon ens läser. Men det var vad jag behövde skriva och det är vad jag skrev. När jag skriver tänker jag inte alltid, utan låter mest fingrarna och händerna styra sig själva av undermedvetna impulser från mitt huvud och hjärta, utan att jag är direkt medveten om vad jag säger förrän jag är klar. Jag är konstig. Kalla mig gärna det om det känns bra för jag vet det redan så kommer inte ta illa upp.

Kom ihåg, ta vara på det som finns just nu, det bra. Och har ni inget bra just nu, kom ihåg att morgondagen alltid kommer, oavsett hur lång natten känns. Då har ni iallafall hoppet, och hoppet är bland det viktigaste som finns i livet.
//Jenny D.C

När jag var liten bodde jag långt ute på landet och vintrarna var sagolika med meterdjup snö, en sådan vinter för många år sedan åkte jag skidor på vår tomt. Jag var lite klumpig och plötsligt åkte jag ner i ett dike. Där satt jag sedan fast och kunde inte ta mig upp, jag blev både rädd och ledsen men plötsligt stod pappa där och lyfte upp mig. Jag kollade då på honom och sa "Tack pappa, du är min hjälte!"


Men vad är egentligen en hjälte? Jag har många tankar kring det och skrev förra veckan en uppsatts om just det ämnet i skolan. Tyvärr vågar jag inte ladda upp det här på bloggen än, just för att jag inte är säker på om jag verkligen skrev som jag tyckte. Jag ändrade mig hela tiden och kunde inte bestämma mig för en sak. Men jag kan berätta om hur jag tyckte när jag var liten, vem som var den största och bästa hjälten då, för det var nämligen min pappa. En snäll snubbe som alltid räddade mig när jag hamnade i knipa.

För att fatta mig kort om vad jag tycker en hjälte är så kan jag nog säga att det är en osjälvisk person som gör allt för någon/några andra. Eller iallafall "allt" som betyder något för den som den gör det för.

Jag kommer nog återkomma till det här ämnet jag vet bättre vad jag ska skriva haha.

När jag var liten bodde jag långt ute på landet och vintrarna var sagolika med meterdjup snö, en sådan vinter för många år sedan åkte jag skidor på vår tomt. Jag var lite klumpig och plötsligt åkte jag ner i ett dike. Där satt jag sedan fast och kunde inte ta mig upp, jag blev både rädd och ledsen men plötsligt stod pappa där och lyfte upp mig. Jag kollade då på honom och sa "Tack pappa, du är min hjälte!"


Men vad är egentligen en hjälte? Jag har många tankar kring det och skrev förra veckan en uppsatts om just det ämnet i skolan. Tyvärr vågar jag inte ladda upp det här på bloggen än, just för att jag inte är säker på om jag verkligen skrev som jag tyckte. Jag ändrade mig hela tiden och kunde inte bestämma mig för en sak. Men jag kan berätta om hur jag tyckte när jag var liten, vem som var den största och bästa hjälten då, för det var nämligen min pappa. En snäll snubbe som alltid räddade mig när jag hamnade i knipa.

För att fatta mig kort om vad jag tycker en hjälte är så kan jag nog säga att det är en osjälvisk person som gör allt för någon/några andra. Eller iallafall "allt" som betyder något för den som den gör det för.

Jag kommer nog återkomma till det här ämnet jag vet bättre vad jag ska skriva haha.

Jag har ett halsband i silver med min månadsten i ett hjärta, det fick jag när jag döptes och jag älskar det fortfarande.

En morgon när jag satt på bussen in till skolan tänkte jag på hur grå världen lätt blir om dagarna. Busschauffören släckte lamporna och jag kände mig tacksam för att han tillät oss att se ut genom fönstrerna som finns på bussarna. När lamporna är tända tidigt, tidigt på morgonen, redan innan det börjat gryna så känns det ganska onödigt att det finns fönster på bussarna. Vi kan lika gärna åka i lådor. Men när han väl släcker så kan man luta sig tillbaka, slappna av och se skogarna, husen och samhällen utanför och låta fantasin spinga iväg och ge vardagen lite mera färg. Det är väldigt lätt hänt att drömma sig bort, jag gör det varje morgon.
Imorse var lamporna tända men jag lutade pannan mot den kalla rutan och koncentrerade mig på snötäckta ängen vi just åkte förbi. Ett inte allt för tjockt lager med snö täckte nästan hela världen där ute.
Ängen tog slut och en skog började.
Det var en slutning uppåt, ser ut som om skogen går rakt upp i himmelen, och jag lovar er att jag såg en stor silvervit enhörning med vingar stå där bland träden med en blick som berättade hur besviken den var på mänskligheten och allt det grå.

Jag menar det jag säger nu, Tack för det blåaktiga ljuset som kommer av en fallande måne efter en lång natt, tidigt om morgonen innan gryningen visar sina första spår i den silvriga, glimrande nyfallna snön.

Jag satt här och tänkte att jag måste skriva något. Jag vet precis vad jag måste skriva och borde skriva men har ingen aning om hur jag skulle börja, vilket jag fortfarande inte har, men jag provade olika inledningar bland annat;
"Jag är egoistisk, väldigt egoistisk. Eller är jag kanske bara rädd att förlora något som är mitt?"
Det raderade jag och skrev sedan;
"Är jag egoistisk bara för att jag inte vill dela med mig? Men det vill jag ju, vill inget hellre än dela med av min glädje!"
Raderade och vart irriterad, tänkte att nu skiter jag i det, får blogga en annan gång. Struntade som tänkt i att skriva och lyssnade på musiken igen. Tim McIlraths röst sjöng just då "I'm so sick of all these people but i'm scared to be alone" från låten Voices off camera, och där har jag min inledning. Nu kan jag börja skriva!


"I'm so sick of all those people, but i'm scared to be alone" Den meningen beskriver just nu exakt vad jag vill ha sagt med min text ikväll. Det är såhär, Rise Against kommer troligen till Sverige och spelar i sommar på WAY OUT WEST i augusti, Göteborg. Först blev jag riktigt pirrigt glad i hela magen men sedan, självklart, så tänkte jag efter. Jag vill inte att hela världen ska veta om dem, jag vill inte ha folk omkring mig som säger "fan va bra dom är!" utan att veta vad de pratar om, för jaaaa. De ÄR bra. Riktigt jävla bra och otroligt grymma på det de gör, och det är nästan så jag själv skäms över att lyssna på dem för jag förstår inte heller exakt vad alla deras otroligt bra låtar handlar om, det kan jag stå för. Men musiken är ingenting jag ger mig in i att diskutera med vem som helst. Nu vet jag en som kommer känna sig träffad och det är bra för den personen är bra och, när jag vill prata musik så vill jag bara snacka det med någon som förstår sig på det och vad som är bra.
Jag menar, nästan vad som helst som har en melodi kan låta "bra" men en del saker är bara för simpla, enkla och i längden betydelselösa. Det är först när man lyssnar djupare, hör texterna, ser meningar och förstår att det handlar om så mycket mer än något som i första intrycket "låter bra" som man kan säga att man verkligen gillar det man hör, hur ska du kunna stå för någonting du inte ens vet har en mening? Stå för det man gillar ska man göra.Den mesta musiken i allmänhet har säkert meningar och betydelser, men också alldeles för många fans som lyssnar och sjunger med utan den blekaste aning om det och då har inte banden lyckats med det de vill. Visst, de når fram till en publik men säger vad? Inget publiken hör iallafall.

Det är det jag är rädd för kommer hända om Rise Against kommer hit. Folk som är på festivalen för andra bands skull kommer se dem "bara för att de är ju ändå redan där" och hoppa med och leva sig in lite för att sedan berätta för hela världen hur bra de är och hipvips så har de fått mängder av fans som inte har en anning om vad de lyssnar på. En del kommer säkert upptäcka vad de hör och verkligen fastna för det, men många kommer troligtvis prata på om dem ett tag och så småningom glömma bort varför. Sedan, är de kända, kommersiella och kommer säkert bli stämplade av några som anser sig vara bättre än andra och folk kommer säga att det är fjortismusik, och om det skulle hända då försvinner jag. En del saker säger man symboliskt... Tänk på det och berätta för mig vad ni tror jag menar!
MEN DET JAG ÄR RÄDD FÖR ÄR ATT FÖRLORA KÄNSLAN AV ATT KÄNNA MIG UNIK SOM VET NÅGOT SOM ÄR BRA. JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ FOLK OCH VILL HELST AV ALLT STÄNGA IN MIG I MIG SJÄLV OCH HANDPLOCKA UT BRA MÄNNISKOR SOM KAN FÅ LÄRA KÄNNA MIG OCH VI KAN LEVA LYCKLIGA I VÅR EGEN LILLA VÄRLD OCH GÖRA SÅNT MAN BARA DRÖMMER OM UTAN HINDER OCH TRÅKIGA REGLER SOM STOPPAR OSS.
Jag menade inte det där, förlåt. (Kan jag inte ens stå för vad jag skriver?) Okej, jag menade det inte exakt sådär som jag skrev det men jag menar att jaaa, jag är trött på alla dessa människor som bara lever, tar, ger, finns, försvinner, kommer, glömmer, gömmer, hatar, gillar, hissar, dissar och ja, bara finns till. Har alla glömt att leva? Att verkligen njuta av nuet, ta åt sig lite på djupare nivåer än det yttre som oftast syns? Knyta några riktigt hållbara band inom sig? Vad mitt svammel just nu har att göra med att Rise Against kanske kommer till sverige i sommar, det kan jag faktiskt inte svara helt på, men läs igen och tänktänktänk kanske skriver jag om något helt annat? Läs mellan raderna.
Som Tony Irving skulle ha sagt "Men". Det var att jag läste att Rise har planer på Sverige som drog igång mina tankar på världen och folk igen. En del kanske tänker nu "Men hallå, du berättar ju själv för hela världen om dem?!" men det är inte det som är poängen i den här texten, om ingen förstår det jag skriver, det gör inget jag kommer inte hata er för det. Jag räknar faktiskt inte med att någon kommer att förstå exakt hur jag menar, med tanke på att jag inte förklarar det speciellt bra och hoppar över många delar, men nu har jag fått det sagt och lättat på hjärtat lite.
Upptäckte under tiden jag skrev att jag har en stor dos dold ilska någonstans här inom mig? Kanske borde plocka fram den och skriva av mig oftare. Det var skönt.

Här är låten "Voices off camera", lyssna på den, läs texten och dela sedan gärna med er om vad den säger till er, om den säger något. Till mig säger den oerhört mycket, jag kan se personliga betydelser och större betydelser. Skulle jag försöka förklara allt vad den låten berättar för mig och om mig så skulle jag kunna skriva något som liknar en bibel i storlek. Men lyssna och tänk, vad säger den Till er? Vad säger den Om mig? Vad säger den Till mig? Vad säger den Om världen?

"Blir du imponerad, blir du fascinerad, av det dom skryter om?"

yes yes jag startar med ett lite konstigare innlägg, det här skriver jag bara för att jag håller på med designen, jag måste ha åtminstonde ett innlägg att jämnföra med tjoho. Hoppas de blir snyggt! Och om nån mot förmoddan ser det här, släng en kommentar så jag ser att jag gör den sidan snygg med! Tack och puss